Reflektioner från ett land i krig: Vad är normalitet?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Människan känner sig trygg med det gamla, invanda. Men vad är normalitet, i dessa dagar då vi igen har kriget in på knutarna?
Som tur är lever den muntliga traditionen vidare även i vår familj.
Min mor har berättat om hur hon upplevt flyglarm redan som barn under vinterkriget, innan hon blev lotta under fortsättningskriget.
Givetvis satte det spår att ha fått höra detta som nyfiket barn.
Som nyfiken vuxen har jag läst på om krigsförloppet i Ukraina och ofta begrundat hur jag själv skulle förhålla mig under krigstid.
Givet hur låg risken är att få en rysk bomb i nacken i västra Ukraina var det inte underligt att mitt undermedvetna även vid det tredje flyglarmet signalerade irritation och inte rädsla.
Förstås vore lokalbefolkningens uppfattning om normalitet betydligt intressantare än min. Den är det svårare att få en direkt uppfattning om, men indirekt kanske läsaren får en bild av vardagen i krigets Lviv via våra upplevelser.
På ytan är allt lugnt och stämningen i Lemberg känns ungefär som under senaste besök, sommaren 2021.
Turister finns, restaurangerna är fulla och serverar god mat, unga studerande kvinnor vill knyta blågula band runt handleden i utbyte mot en liten dusör för studierna. Idel glada ansikten. Normalitet.
Men i stället för statyerna ser man presenningar där statyn avbildas med en text ”originalet kan vi igen beskåda efter segern”.
Kyrkor och minnesmärken har fönster skyddade av sandsäckar eller fanerskivor. Busskurerna som annars gör reklam för kattmat visar nu bilder från ukrainska armén, och på central plats ser vi skyltar för rekrytering av frivilliga.
Vi ser popkonst med lokala varianter av Runeberg, Edith Södergran och Mannerheim.
Stepan Bandera säger ”er russofobi är inte stor nog”. Taras Sjevtjenko: ”Det här är ingen tid för självömkan”.
Då flyglarmet ebbat ut sjunger man nationalhymnen på gatuserveringen, som allsång.
Mest emotionellt blir besöket bland hjältegravarna på lokala Sandudd.
Det är svårt att inte bli gripen då man ser gravar med tjugoåringar som givit sitt liv för friheten, också vår frihet i Finland.
Ukraina offrar sina bästa söner och döttrar, medan Ryssland låter slakta samhällets olycksbarn.
Hur litet jag som finländare vetat om Ukraina blir klart då jag ser vem det är som fått hedersplatserna bland hjältegravarna: UKP-krigarna som kämpade mot ryssarna under andra världskriget.
De som ryssen vill att vi ska tro var nazister. Deras förmenta nazism rimmar dock illa med dödsåret för de sista stupade UKP-soldaterna: 1951.
Det fanns aktivt, väpnat motstånd mot Sovjet, sex år efter Jaltakonferensen 1945. Sex år!
Stupade bland hjältegravar blir aldrig normalitet.
De sörjande familjemedlemmarna bland gravarna med Ukrainas blågula och UKP:s svartröda fanor stod i bjärt kontrast till den fullkomliga normalitet hela familjen upplevde under något så prosaiskt som tandläkarbesök.
Bra resultat, billigt, fotografiskt väldokumenterat, perfekt anestesi, hajteckigare än något annat tandläkarbesök jag varit med om i Finland eller Tyskland.
Munnen täcktes med blått gummi, vilket lämnade tungan, läpparna och kinderna ifred från ingreppet.
Visst var det lite språkförbistring för min del, men båda parter hade låga förväntningar. Det är inte som att gå till en finsk tandläkare som utgår ifrån att man förstår allt hen säger.
Tro mig, snart exploderar den medicinska turismen till Ukraina, när alla ska göra remont på käftamentet!
Och det passar väl, för Lemberg var Leopold von Sacher-Masochs hemstad.
Fast i händerna på min tandläkare, en yrkeskvinna av rang, kände jag mig inte det minsta masochistisk.
Tvärtom, tandläkarturism till Ukraina är en normalitet att sträva efter.
Här kan du läsa fler kolumner av Kaj Arnö.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.