Reflektioner från ett land i krig: Flyglarm i Lviv
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Igår var det flyglarm. Mitt livs första flyglarm kom mitt i ett mellanmål, i Booking-lägenheten familjen hyrt för en vecka vid Marktplatz i Lemberg, på ukrainska alltså Rynok i Lviv.
I Åbo motsvarar detta inte Salutorget utan Domkyrkoplatsen eller snarast Gamla stortorget.
Min instinktiva känsla blev irritation, inte rädsla eller oro. Instinkter kan man inte kontrollera med förnuftet, och jag stördes på ett trivialt plan av att eftermiddagens planer gick omkull.
Hustruns app i telefonen började gapa på engelska, överröstandes vad megafonerna sade ute på torget på ukrainska. Go to the nearest shelter! Var inte likgiltig!
Dagen före hade jag med barnen besökt ett bombskydd, ”ukrittja”, under ett besök i bryggeriet Pravda, som brygger det berömda och goda ölet Putin huilo.
Bombskyddet såg ut som de gör mest, även i Finland. De används samtidigt för andra ändamål, kantin, bar, träffpunkt. Det märktes tydligt att vi är långt från fronten.
Min ukrainska hustru, som härdats av familjens beskrivningar på Telegram av hur man gör när det blir flyglarm, förklarade att vi kan vara kvar i vår lägenhet men skall hålla oss borta från fönstren, så vi inte får glassplitter på oss av en eventuell tryckvåg vid bombnedslag.
Vi lydde. Hon berättade att tolv flygplan vid ettiden startat mot oss från Murmansk och inväntades om någon timme vid femtiden, allt enligt någon Telegramkanal som ”alla” följer.
Efter en stund, som vi tillbragte med att fortsätta tugga i oss mellanmålet, gapade igen både utehögtalarna på ukrainska och appen på engelska.
De hade avvikande budskap, lite som olika väderappar. Vi valde att tro på telefonappen, som blåste av larmet och galghumoristiskt avslutade med ”May the force be with you!”.
Vad i friden hade vi i Ukraina att skaffa, ett land mitt i krig? Ville vi med vett och vilja riskera l(v)iv och lem(berg)? Denna fråga hade vår näromgivning givetvis ställt oss på förhand.
Jag berättade att vi rekryterats av Brotherus-Wilkman-Lindh att transportera drönare, nattkikare och medicin (”humanitär hjälp”) för ukrainska armén från Kraków hit till Lviv.
En nära vän kallade sig ”orolig Natomedborgare” och tyckte jag tog en onödig risk. Onödig risk? Vad i fridens dagar? Hur ska vi lyckas hålla ryssen stången om vi oroar oss, i stället för att försvara oss?
På transportuppdraget halkade vi in på ett bananskal. Under en tillställning i Nagu hos ÅU-kolumnisten och Ukrainasympatisören Mårten Mickos stötte jag på Andreas Wilkman, som förgyllde aftonen med ukrainskt öl och parafernalier från sina många äventyr i Ukraina.
Kompisarna Wilkman, Brotherus och Lindh tog tidigt tag i organiserandet av frivillig hjälp till Ukraina, och är nu du-och-bästa-bror med typ soldaterna som vid Ormön yttrade de sedermera bevingade orden ”ryska örlogsfartyget, dra åt h-lv-t-”.
Jag förklarade för Andreas att familjen är på väg till Lviv för att äntligen andas ukrainsk luft igen; vi har inte varit där sedan sommaren 2021.
Men vi missade tåget, eller snarast bokningen av de sista tågbiljetterna från Przemyśl över gränsen till Lviv. Jag kan hjälpa, sa Andreas. Ta vår finskregistrerade fyrhjuls-pickup med förnödenheter över gränsen, ni slipper köa!
Nästan. Nog blev det två-tre timmar, fast för ett gott ändamål. Lite före elva upprörde sig en nitisk polsk gränsbevakarinna över att vi har två överlopps barn i en bil registrerad för två. Halvtvåtiden fick vi de sista tullstämplarna av en välvillig ukrainsk tulltjänstekvinna, som sa att vi trots nattida utegångsförbud lugnt kan köra den sista timmen till Lviv.
Fortsättning följer.
Här kan du läsa fler kolumner av Kaj Arnö.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.