Rasism och dess motpart kärleken
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Förra veckan började Åbos båda universitet det akademiska året med inskriptionsgudstjänster och andra högtidligheter.
Det som den här gången var speciellt viktigt, var att både Åbo Akademis och Åbo Universitetets rektor ville i början av sina inskriptionstal tydligt och bestämt ta ställning mot rasism.
Åbo Akademis rektor Mikael Lindfelt sade också, att han inte någonsin skulle kunna tänka sig att det skulle vara nödvändigt att ta ställning gällande rasism.
Tyvärr är det så, att det måste vi alla. Rasismen är inte en ny sak på något vis, men vi vet alla varför det är speciellt viktigt just nu.
Om inte tidigare, så senast nu måste vi alla på riktigt tänka på varför vi upplever människor som inte pratar vårt modersmål lika flytande som vi eller alls. Eller har en hudfärg som inte är likadan som vår hudfärg.
Eller representerar en annorlunda kultur och kanske också en annan religion som så skrämmande, att vi inte kan acceptera dem och till och men väljer slå ner dem med ord eller värre. Eller om det inte handlar om rädsla, vad är orsaken till det att vi upplever att vi är bättre än någon annan baserade på sådana saker?
Det råkade det vara så att temat i kyrkoåret för ett par veckor sedan var medmänniskan (Vår nästa). Båda utmärkta predikanter – kyrkoherde Laura Maria Latikka och professor i praktisk teologi Cecilia Nahnfeldt – ledde oss till att tänka noga på vad det egentligen betyder när Jesus säger att vi ska älska våra fiender.
Att älska är såsom professor Nahnfeldt sade att göra. Känslorna är alltså inte det mest viktiga. De berättar för oss vad som är viktigt, eller vad som antingen fattas i vårt liv, eller är bra i vårt liv.
De är en viktig del av att vara en människa, men känslomässiga beslut eller känslobaserade attityder är sällan oproblematiska. Vi har en hjärna. Vi ska använda den – för att hitta sätt att välja kärlek i stället för hat och därefter leva på ett sådant sätt där det blir synligt.
Det som jag alltid vill påminna mig själv om – och andra om – är att det finns inte de och vi, utan bara vi. Människor som delar samma jordklot, där gränser mellan olika länder är människogjorda.
Det finns inte rättigheter som hör till mig men inte till andra. Det finns inte någonting som gör mig bättre än någon annan.
Att jag föddes i Finland är inte någonting som jag kunde välja. Det bara råkar vara så att jag föddes här. Och det samma gäller alla.
Därför är vi inte alls olika. Vi är bara människor: härliga, hemska, lustiga och konstiga men alltid älskade av Gud.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.