Förflytta dig till innehållet

Random closeness

Kvinna i hatt.
Nina Haglund.

Hon lutar sig mot väggen med huvudet nedböjt, blicken fastklistrad på skospetsarna.

Håret hänger ner som ett skyddande draperi över ansiktet. Människomassorna vandrar förbi, glatt sorlande och hojtande, från marknadsbås till marknadsbås, men hon verkar befinna sig i sin egen värld, en som inte riktigt nås av vår.

Jag kastar en kort blick på henne när jag går förbi. Något i hennes kroppsspråk väcker mig ur min marknadsbubbla och jag går tillbaka, ställer mig bredvid henne och rör varsamt vid hennes arm. ”Hej! Hur är det?”

Ett litet ljus tänds i hennes ögon då hon förstår att det verkligen är henne jag pratar med. ”Vem är du?”, frågar hon lite förbryllat. Jag drar ner masken så hon kan se mitt ansikte. ”Ingen du känner, men jag ville bara fråga hur du har det idag.”

Musikern Amanda Palmer använde uttrycket ”random closeness”, ”tillfällig närhet”, då hon beskrev sina upplevelser som levande staty.

När någon lade pengar i den lilla hatten framför statyn, väcktes den till liv och räckte en blomma med ett leende och ögonkontakt till den som givit pengarna.

Palmer beskriver sin egen chock över hur stor del av människorna som klamrade sig fast i hennes blick, hungriga efter kontakt, desperata att bli sedda.

Det fick henne att undra över varför vi inte längre ser varandra. Varför vänder vi bort blicken, eller till och med vänder ryggen till den som inte tillhör vår närmaste krets?

Vi har en inbyggd längtan att bli sedda. Spädbarnet söker efter förälderns blick. Den som sörjer söker en deltagande blick. De som är kära kan knappt slita blicken från varandra.

Ändå går så många igenom sitt liv med denna enorma längtan: att bli sedda av någon, att ens för en liten stund få uppleva verklig kontakt med en annan människa.

Allt fler människor i vår omgivning är ensamma. Djupa relationer till andra kan vara få, eller saknas helt. Vem som helst kan dock med en enkel blick och ett leende bekräfta en annans tillvaro.

Kontakten behöver inte vara lång, bara den är öppen och ärlig. Kanske kunde vi ta med ögonkontakten i våra planer för fastetiden? En accepterande blick som inte endast passerar förbi, utan som dröjer kvar en stund: ”Jag ser dig. Du existerar.” Random closeness, kanske, tillfällig närhet, men så oerhört värdefull för den som hungrar efter en vänlig blick.  

Vi byter några ord. Efter att vi sagt hej, lyfter hon blicken och ser på människorna omkring med försiktig nyfikenhet. Hon är en del av vår värld igen.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter