Rädda skärgården från massturism!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Dags att börja diskutera skärgårdsturismens etik medan tid är. I Sápmi har man utarbetat en etisk handbok för turismföretagarna, för att undvika kollision mellan olika intressenter.
Den samiska lokalbefolkningen har på många ställen protesterat mot att den samiska kulturen och livsstilen utnyttjas hänsynslöst av inflyttade turismföretagare. Ingenting är längre heligt i jakten på fler turister.
Tyvärr ser vi samma utveckling i Åbolands skärgård.
Natur, historia och inte minst kulturarv ska trivialiseras och göras tillgängligt för den urbana långväga endagsturisten.
Miljöförstörelse i all ära, men är det inte hög tid att också börja diskutera kultur(miljö)förstörelse?
I ”Nauvon keskusta” (tidigare Tjörkbackan) har det lokala majoritetsspråket redan satts på undantag. Sommartid får du leta efter en skylt på svenska. Tokfennomani eller total nonchalans för det lokala kulturarvet?
På Själö är vi redan väldigt nära gränsen för god smak. I en miljö med tidigare nästan sakral status kan du numera mot betalning övernatta i en av de gamla isoleringscellerna.
Skärgården är redan en tummelplats för allehanda turismutvecklare som alla tycks ha gått på samma kurs i konsultjargong: nu ska vi ”paketeras”, ”produktifieras”, “koordineras” och ”knytas ihop” till säljande produkter.
I ett regn av projektpengar utarbetas strategier och visioner som alla verkar ha en sak gemensamt: att öka volymen. Ju mera desto bättre!
Lyssnar man på Pargaspolitikerna så får man uppfattningen att husvagnsturism är en mänsklig rättighet som Naguborna helt enkelt måste tillhandahålla.
Någon tycks tydligen tro att vi skärgårdsbor är så enfaldiga att vi inte förstår vilken ”potential” vi sitter på och därför behöver vägledning eller rättare sagt styrning ”von oben”.
Produkten som ska paketeras, marknadsföras och ”sys ihop” till allmänhetens beskådning är ingenting mindre än vår egen kulturmiljö – din och min vardag, vårt lilla pittoreska bysamhälle med allt vad det innebär av båtar, bryggor, båthus o.s.v.
I sista hand är det byns invånare och deras vardagliga aktiviteter som är den egentliga sevärdheten, produkten.
Just nu pågår det ett febrilt ”utvecklings”arbete som strävar efter att länka ihop våra utskärsbyar till ”kedjor” som lätt och snabbt som fan ska kunna avverkas under en dag (”Island Hopping” på expertspråk) för att sedan hinna spendera kvällen med glaset i handen i badbaljan på någon resort där man verkligen förstått att satsa på turism.
Det hela luktar unken kolonialism på långa vägar. Och, inte minst, bullshitbingo!
I våra skärgårdsbyar finns också bofasta invånare och deltidsboare som inte livnär sig på turism och deras intressen ska också beaktas.
Många boare har uttryckligen valt skärgården som motvikt till det urbana. En sjöbuss med turister femdubblar lätt en utskärsbys befolkning och då är vi proportionellt sett redan uppe i Venedig- och Barcelonasiffror där massturismen för länge sedan har resulterat i att den ”riktiga” befolkningen börjat flytta bort. Snart dånar snart zumbamusiken bland våra bryggor och båthus.
Geocachejapanen satt ju redan ifjol i mitt jordgubbsland.
Satsa på kvalitet i stället för kvantitet och på aktiviteter med stark lokal förankring. Börja med att slänga ut krimskramsnasarna!
Kanske något för Saaristo-areena och Skärgårdhavskramarnas ”toppmöten” att ta upp?
Gemensamt för dessa är den stora majoriteten av ortsbefolkningen som inte sysslar med turism, och för vilka massturism enbart innebär en uppoffring, lyst med sin frånvaro.
Tom Bergman
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.