Quasimodo
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Huvudpersonen i Ringaren från Notre Dame av Victor Hugo heter Quasimodo. I hans barndom har några skurkar har rövat bort ett vackert flickebarn och satt Quasimodo i hennes ställe.
Quasimodo är enögd och har puckelrygg och stora vårtor på huden, och förefaller att mentalt vara på ett barns nivå. Victor Hugo odlar stereotyper, men han har som ambition att kritisera både vanliga människors fördomar och ett dysfunktionellt rättssystem.
En beskyddare tar sig an Quasimodo och låter honom bo i Notre Dame, men förbjuder honom att gå ut därifrån. De få gånger han trots allt gör det blir han utsatt för löje och hån.
Det som Quasimodo tycker allra mest om att göra, ringa i klockorna i den stora katedralen, förstärker hans utanförskap. Han blir nämligen döv av klockklangen.
Hans oförmåga att kommunicera leder till en rad missförstånd, som resulterar i att han döms till spöstraff. När han ber om hjälp är Esmeralda den enda som lindrar hans plåga genom att ge honom vatten att dricka.
Esmeralda visar sig vara det barn som byttes ut mot Quasimodo. Hon blir hans stora kärlek, men Quasimodos beskyddare försöker lägga an på henne.
Då hon avvisar honom startar en utveckling som leder till att hon till slut döms till döden som häxa. Quasimodo försöker rädda henne genom att ge henne skydd i katedralen.
Vad som händer sedan förblir antydningar, men det berättas att man långt senare har hittat kvarlevorna av två människor nära en avrättningsplats.
En ung kvinnas skelett omfamnas av ett skelett med en tydlig puckelrygg, som tydligen har försökt skydda henne ända in i döden.
Quasimodo fick sitt ovanliga namn efter den dag då han föddes. Första söndagen efter påsk kallas nämligen Quasimodo efter de första orden i dagens antifon: ”Som nyfödda barn…” (1 Petr 2:2). Orden har att göra med traditionen kring dopet i den tidiga kyrkan.
De som hade genomgått dopundervisningen döptes under påsken, och gick sedan en vecka klädda i vitt. När de tog av sig sina vita dräkter var de fullvärdiga medlemmar i församlingen, som skulle börja ett helt nytt liv. Därför jämfördes de med nyfödda barn.
Quasimodo fick aldrig en sådan chans. Visserligen fick han uppleva vänlighet från Esmeraldas sida, men de blev båda offer för människornas fördomar och för ett okänsligt rättssystem.
Att födas på nytt är en bild för nådens under. Det är ett svar på bönen om att det söndriga skall bli helt igen; en uppfyllelse av vår längtan efter att bli omslutna och omskapade av förlåtelse och befrielse.
Helst redan i livet, och inte bara likt Quasimodo och Esmeralda i en omfamning bortom dödens gräns. Vi får be Gud om detta, men vi är också kallade att i vår tur ge varandra nya chanser.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.