Förflytta dig till innehållet

Prisbelönt ÅA-forskare studerar bananflugor för att finna svar på stora hälsofrågor

Kvinna håller upp provrör med bananflugor

Prisbelönta ÅA-forskaren Annika Meinander studerar bananflugor och forskar i tarmhälsa. Foto: Stefan Holmström


Tiotusentals finländare lider av en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom. Förenklat sätt handlar det om att tarmen är i konstant alarmtillstånd.
Varför sker den här felkopplingen i tarmens celler? Den frågan vill Annika Meinander, doktor i biokemi och docent vid Åbo Akademi, besvara.
– Jag håller till på molekylnivå mellan den yttre och inre världen, säger hon.
Detta yttre är det som vi äter och bakterierna som bor i våra tarmar. Det inre är kroppen.
Däremellan finns tarmens epitelceller som reagerar på det vi stoppar i oss. Allt oftare reagerar dessa celler fel.
– Inflammatoriska tarmsjukdomar är den största faktorn bakom tarmcancer. Vad krävs för att tarmen inte ska reagera som den gör, det är frågan.

Bananflugan och Nobelpris

Meinander arbetar i Bio City, i Åbo Akademis och Åbo universitets gemensamma vetenskapscentrum. Här finns också ”flugrummet”, en anspelning på The Fly Room vid Columbia University. Det var där som Thomas Hunt Morgan studerade bananflugor 1911–1928 (se separat artikel längst ned).
Det har blivit fler bananfluge-Nobelpris efter det, säger Meinander. För hennes egen del har priset 2011 en stor betydelse.
– Jag hade strax innan ansökt om projektfinansiering men fått nedslående respons: jag ska inte förvänta mig resultat genom att studera bananflugornas immunförsvar.
Senare det året gick Nobelpriset till forskare som studerat immunsystemet – och bananflugor.

Väggarna är täckta av planscher med forskningsresultat från det laboratorium där Annika Meinander varit forksningsledare i åtta år.


Eftersom det för sextio procent av bananflugans gener har hittats en funktionellt motsvarande gen i människan, är flugan ett representativ studieobjekt då man vill förstå vad som händer i cellerna i våra tarmar.
– Redan embryonalutvecklingen följer samma ritning hos flercelliga organismer, kroppen byggs upp enligt samma mönster.
I flugrummet i Åbo Akademis lokaler finns över tiotusen bananflugor. De flesta finns i två skåp, ett med 18 grader, det andra med 25 grader. Ju varmare, desto snabbare utvecklas de. Det är den korta livslängden som gör att forskare får snabba resultat då de exempelvis kopplat bort en viss gen.
– Att beställa en bananfluga med en viss specifik genetisk egenskap kostar kring tjugo euro.
I rummet finns totalt 150 linjer – det vill säga ”stammar” med vissa specifika genförändringar. Den lilla flugan är, snabb, etisk, pålitlig och behändig – samt billig.

Hektisk livscykel

Kostnaderna för göra en enda genetiskt modifierad muslinje är oftast kring 10 000 euro. Att upprätthålla den för experiment kostar tusentals euro per månad, enligt Meinander.
Nackdelen med mer komplicerade organismer är att de kan har gener med överlappande funktioner. Kopplar man om en, tar en annan kanske över. I enkla organismer är orsak och verkan enklare att se.
– Men det finns naturligtvis egenskaper hos däggdjursmodeller som vi inte kan studera i lägre organismer.
Att hantera tusentals flugor i hundratals provrör är såklart en logistisk utmaning. Flugorna ska hållas i liv så att deras egenskaper kan studeras under många generationer.
– De flesta vill veta hur de kan ta livet av bananflugor men vi vet hur man håller dem i liv, skrattar Anna Aalto.

Glad kvinna i laboratorium

Anna Aalto har har studerat bananflugor sedan 2013. I år tänker hon disputera på sin forskning.


Aalto har arbetat här sedan 2013. Först som studerande, nu som forskare. En del av hennes flugor hittas i en ask med texten ”Anna’s”, i provrör med grön lapp. I år har hon tänkt disputera.
Väggar och dörrar i och utanför laboratoriet är täckta av flugillustrationer och vetenskapliga planscher.
– Den där får inte fotograferas eftersom resultaten inte är publicerade än, säger Meinander.
I åtta års tid har Meinander varit forskningsledare här. Innan det forskade hon i tre år vid Institute of Cancer Research i London. Meinander prisar forskarmiljön i BioCity-helheten.
– Den ger möjlighet att lära känna andra forskare. Sedan är det lätt att lära sig om vad de forskar i samt om deras kontakter till andra som sysslar med projekt som intresserar.

Fick Per Brahe-priset

Den vision som fanns då Bio City skapades har gett resultat, anser Meinander. Som forskningsledare är tiden för egen forskning givetvis begränsad. Ibland tar Meinander distansarbetsdagar för att kunna forska ostörd på egen hand.
– När jag själv vill få något gjort stannar jag hemma och tar på mina gamla glasögon.
Arbetet med att trygga finansiering kräver också arbete. Det är Meinanders starka sida; när hon i december fick Per Brahe-priset prisades hon för att ha ”lyckats erhålla framstående finansiering”.
– Det har gått bra med projektfinansieringen. När vi har nya idéer kan vi också testa dem.

Skåp med planscher och hylla med provrör

På väggar och skåpdörrar i laboratoriet finns flugillustrationer av alla de slag.


Meinander säger sig ha gynnats av de nätverk hon byggde redan under studietiden, som aktiv i föreningslivet och i Åbo Akademis Studentkår. Hon var också studeranderepresentant i styrelsen för Åbo Akademi.
– Jag har haft stor nytta av att jag redan då lärde mig hur ett universitet fungerar som en organisation. Det är också faktiskt bra att veta hur man ska läsa förvaltningsdokument.
Hur föll då valet på Åbo? Två ämnen inom biologi och kemi – fysiologi och biokemi – spelade en viktig roll. Meinander ville förstå hur kroppen fungerade, men inte bli läkare. Hon växte upp i teknologmiljö i Otnäs i Esbo, där hennes båda föräldrar studerade och arbetade.
– Min mamma sade ändå att hon i efterhand hade tänkt på varför hon inte valt Åbo. Checka det, sade hon. Och biokemistudierna gav sedan svaren på de frågor jag hade.

Hur justera cellerna?

Med åren har frågorna såklart blivit fler. Målet – att förstå en tarms kroniska alarmtillstånd – kan kännas konkret, men bygger på ackumulerad forskning. Många människor världen över bidrar med små pusselbitar.
Meinander räknar för övrigt faktiskt med att det ska gå att odla en helt fungerande tarm för forskningssyfte i vanliga laboratorier efter fem–tio år.
Det svåra med tarmens krånglande epitelceller är att målet för terapi inte kan vara att stänga av eller eliminera dem, som för cancerceller.
– Vi måste lära oss att justera dem, säger Meinander och håller upp fingrarna som om hon skulle vrida på en osynlig volymknapp.
 

Annika Meinander
Född: Esbo, 1976.
Bor: i Ekenäs.
Familj: Man och två barn i lågstadiet.
Hobbyer: Fotboll och sång.
Senaste lästa bok: ”De som dödar drömmar sover aldrig” av Jan Guillou.
Favoritplats i Åbo: Caféterasser vid åstranden.
Tips till unga studerande: Var aktiva, både inom studierna och på fritiden, det hjälper er att skapa egna nätverk som är viktiga både under studierna och i framtiden.

 

Forskare med bananer på väggen

Det ursprungliga flugrummet, The Fly Room, fanns vid Columbia University i New York. Det var där som Thomas Hunt Morgan tillsammans med studerande och andra forskare arbetade 1911–1928. Med bananklasar hängande på väggarna födde de upp miljontals bananflugor.
Målet var att hitta en mutant, en fluga med andra egenskaper än de andra. Arbetet krävde tålamod. Inga hände på två år, men sedan påträffades en en vitögd bananfluga bland alla normalt rödögda. Det var starten för en ökad förståelse.
Arbetet i det lilla flugrummet göt faktiskt grunden för genetisk forskning. Morgan fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1933 för sin upptäckt av gener och deras placering på kromosomer.
Morgan lär ha generöst delat med sig prispengarna till andra forskare, som Alfred Henry Sturtevant och Calvin Bridges, som hade bidragit till forskningen redan i det lilla flugrummet.
 

Bananflugan lever inte länge – och just därför är den viktig för vetenskapen. Foto: Hannah Davis / Wikipedia


Bananfluga
Ett mycket vanligt skadedjur som finns över hela världen.
Flugan hittas oftast nära ruttnande frukt eller matavfall.
Flugan används i mycket stor skala inom olika forskningsfält.
Bananflugan används som en så kallade modellorganism: en icke-mänsklig art med egenskaper som gör att upptäckter kan ge insikter om hur andra organismer fungerar.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *