Politiskt paradigmskifte?

Vår regering lyfter fram “värdebaserad realism” som grund för Finlands nya utrikes- och säkerhetspolitik. Vad det konkret betyder är väl lika flummigt som Sveriges tidigare “feministiska utrikespolitik”.

Regeringens övriga agerande gör det befogat att fråga sig vilka dessa värden, som den säger sig stå för, egentligen är, och vad realismen innebär. Är innebörden av ord som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstat lika ihålig som regeringens aktuella kampanj mot rasism?

I detta, ett av Europas mest rasistiska länder, försöker regeringen med denna två sina händer, samtidigt som man i praktiken gör landet så oattraktivt som möjligt för utlänningar. Ärligast är kanske det parti, vars agerande i praktiken föranlett hela kampanjen - då det demonstrativt ställer sig utanför spektaklet?

Finländarnas negativa inställning till främlingar gäller förvisso inte alla utlänningar. Vi välkomnar ju nog t.ex. de slavarbetare som både vi och bärbolagens aktieägare är beroende av för att få bären i våra skogar plockade.

Realism innebär väl att man tar realiteterna i beaktande, och handlar så som man finner bäst. Ett visst skogsbolag må säga sig slå vakt om naturvärden, men slipper man köra en omväg så kör man rakt över fredade musselbestånd.

Förvisso har vi i vårt finlandiserade land lång erfarenhet av utrikespolitisk realism redan från förr. Är det fördelaktigt för oss så blundar vi för värdefrågor. Vi gör affärer med blodbesudlade regimer, vare sig de hör till de “goda” eller de “onda” i världen. Med de sistnämnda möjligen via bulvaner i lämpliga grannländer.

Politiker kan försöka plocka värdebaserade poäng genom att förfasa sig över Enestams mfl besök i Azerbajdzjan, men har inga skrupler för att upprätthålla varma kontakter med diktaturer som Saudi-Arabien och Qatar. Vi är fortfarande trots internationella bojkotter och sanktioner beroende av import utav en hel del produkter från Ryssland – den fortsatta kommersen står för realismen. 40 000 dödade civila i Gaza rubbar varken vapenaffärer eller våra hjärtliga förbindelser med Israel. Krav har inte ens rests på att Hartwall ska byta namn på sin Jaffa, trots att både lakrits- och glassfabrikörer av värdeorsaker nyligen tvingats döpa om sina produkter.

Händelser under den politiskt torra sommaren väcker farhågor om ett tyst paradimskifte i Finland inte bara utrikes- och säkerhetspolitiskt. I det tysta sker små förändringar i den politiska praktiken.

Ta som exempel riksdagens grundlagsutskott, som istället för att objektivt grunna över grundlagens anda, har blivit regeringens redskap. Mönstret kommer kanhända från vårt demokratiska modelland USA.

I teorin gäller maktens tredelning, men i praktiken kan vi se hur högsta domstolen förvandlats till partiernas nickedockor. Eftersom ledamöterna sitter på livstid och Trump hade turen att få utnämna tre nya dit behöver han knappast oroa sig för fällande domar i den högsta rättsinstansen. Föga överraskande gav HD i somras fria händer åt USA:s president att göra vad som helst i sin maktutövning.

Och vårt grundlagsutskott tolkade innebörden av mänskliga rättigheter precis så som regeringen ville.

I det nationella intressets namn kunde regeringen blunda för både mänskliga rättigheter och internationella förpliktelser, trots den juridiska expertisens enhälliga invändningar.

Ser vi i Finland antydningar om att vi svängt in på samma väg som östeuropeiska stater à la Orbans Ungern. Politiska krafter driver ditåt, enligt den rådande allmäneuropeiska trenden med ökad rasism och nationell chauvinism. Statliga massmedier som granskar politiker obehagligt kritiskt kan man åtminstone försöka strypa finansieringen för.

Är detta värdebaserad realism? Värden som demokrati och mänskliga rättigheter är användbara som dimridåer för att ge oss tillträde till de internationella salongerna i väst. Realismen tillåter brott mot dessa värden om vi kan motivera med ekonomisk nytta eller nationell säkerhet.