Ann-Christine Snickars 31.08.2023 18:00

Musikalen ”Cabaret” i regi av Jakob Höglund hade premiär på Stadsteatern i Åbo 2020, men fick sin speltid stympad av pandemin. Nu kommer den igen i samma format men med några nya ansikten. Att se den igen känns angeläget eftersom världen förändrat sig så mycket på tre år.

Det har inte varit bara världsepidemi, Rysslands anfallskrig har påverkat hela Europa. Och kommentatorer som uttalat sig om vilka vägar den politiska makten tagit, hos oss och annorstädes, har ibland ställt upp 1930-talet som spegel. Det är just där ”Cabaret” utspelar sig, i Berlin när Hitler kommer till makten.

Stoffets urform är Christopher Isherwoods episodroman ”Farväl till Berlin”, som blev musikal på Broadway på 1960-talet. Efter filmatiseringen på 70-talet har den varit självskriven på teaterscener som velat ha bägge delarna samtidigt: stjärnspäckad show och seriöst berättande om en samhällsutveckling.

Så är det också på Stadsteatern. Anna Viktoria Eriksson har (som tidigare) rollen som nattklubbssångerskan Sally Bowles. Låter det avogt om man säger att hon sjunger nästan för bra? Rollen representerar ju genomgripande trasighet som också är tidens, och ibland glömmer man det, när hon tar i för allt vad hon är värd. Hennes nummer, särskilt finalen, är på gåshudsnivå.

Men just det tangerar dramats grepp. Glöm bekymren, uppmanar konferencieren, han kan låta ganska hårdhänt. Som tidigare görs han helt lysande av Miiko Toiviainen, som skapar en undanglidande och allestädes närvarande gestalt. Som pekar ut, som pushar på, som i något förbiilande ögonblick ser ut som en ensam, förtvivlad människa. Han tar givetvis del i sången också, hans släpiga version av ”Money” är en grymt bra teatralisk tolkning.

Men vad man minns bäst, och vad man än en gång blir tagen av, är Jakob Höglunds genomkoreograferade regi. Dansen kan vara bryskt avgränsad till nummer som leker med hela nattklubbens repertoar. De är utmanande, inte bara för att de leker med (en låtsad) nakenhet utan för att de också stadigt håller ögonkontakten med publiken. Eller så är de glidande, så att de plötsligt kan få en helt annan associationsvärld än den man först tagit upp tråden till.

Och numret med bruden i apmask (ett kärleksfullt öga märker inte att hon ser judisk ut, påstår sången) blir ett nytt slag i magen. Hördes inte nyss i Finland ett så kallat skämt om apor, med hänvisning – som här – till en bestämd folkgrupp.

Det är väldigt snyggt och genomtänkt utfört. Och dansarna verkar ännu kraftfullare än jag mindes. De upprätthåller också de smygande rytmvarianter (klappa, stampa, låta fingrarna klappra längs en dörrkarm) som blir en ordlös men kroppsförankrad gestaltning av hur saker är i rörelse som påverkar precis alla, och att varje kropp har del i vartåt det bär också om man inte kan se hela bilden.

Det är också betydligt mer obehagligt än vid första premiären att se hur en samlad precisionskoreografi plötsligt gör det lätt att få upp armen i något som liknar en Hitlerhälsning. Liknar så mycket att man inte kan undgå att se den. I en annan scen lyfts armarna i akt och mening att visa den. Publiken, som med rätta skrikit av förtjusning efter sångnumren, blir plötsligt tyst.

Och numret med bruden i apmask (ett kärleksfullt öga märker inte att hon ser judisk ut, påstår sången) blir ett nytt slag i magen. Hördes inte nyss i Finland ett så kallat skämt om apor, med hänvisning – som här – till en bestämd folkgrupp. Att gränserna för var satir och bokstavligt allvar går görs otydliga svarar helt mot vår verklighet i dag.

Musikalens första del, där dräkter (Heidi Wikars stiliga arbete!) och tillbehör går i rött, är ganska lång. Man kan tycka att dansnumren och personscenerna ibland håller på med en dragkamp som drar ut på tiden. Regigreppet låter ju dramat mellan personerna falla undan till förmån för myllret och tiden.

Relationen mellan den amerikanska författaren Cliff Bradshaw, som från hösten görs av Otto Rokka, och Erikssons Sally Bowles, kan vara het, men står inte nödvändigtvis i fokus. Rokka gör sin roll med ett sökande allvar, hans kroppsspråk i andra akten (där dräkter och rekvisita går i svart) visar också att han är medveten om att han är privilegierad som kan ta sig ut.

Otto-Ville Väätäinen

Pjäsens andra par har inte samma möjlighet, Herr Schulz kan inte fly sin judiskhet, Fraülein Schneider är till åren och måste se om sin verksamhet. Att gifta sig med en jude är att ta en för stor risk. Det gamla paret gestaltas från och med nu av Sinikka Sokka och Jukka Aaltonen. De har en scenkemi och en karisma som ger deras relation en särställning, och inte bara stannar som ett bispår. Deras kärleksduett kring en ananas (Schulz är ju frukthandlare), tillför en mjukhet som de andra personerna i dramat inte har eller har mött eller vill kännas vid. Man vill spara det ögonblicket.

Iscensättningen slutar som den börjat, med en tågresa, och nu förvandlas den till en resa mot förintelsen. Alla ironiska eller satiriska nivåer är avklädda. Historiskt är det att se bakåt, på teatern funkar det också framåt, som en varningsskylt. Jag reagerade på den 2020, tyckte att det var lite väl svepande att säga att vi alla sitter på samma tåg, fastän våra utgångspunkter och sårbarheter är olika.

Men 2023 verkar scenen annorlunda. Ensemblen håller också stadigt kvar ögonkontakten med oss som är åskådare. Åskådarpositionen har blivit obekvämare, och så måste det också vara.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln