Förflytta dig till innehållet

Patriotism i Sankt Petersburg

Hur beter man sig som patriotisk men svenskspråkig finländare, då hela norra kurvan på Gazprom-arenan skanderar ”Oi Suomi on!” för full hals? Att jag sjöng Vårt land på originalspråket var givet. Men hur skulle jag kunna ge uttryck för min gränslösa patriotism utan att förråda mitt modersmål?

Slutresultatet: ”Så fennomansk har jag aldrig sett dig”, meddelade sonen, med en gråtskrattsmajlis. Jag gapade med för full hals, med mina finska landsmän som sjöng sina sånger för berguvarna. Fotboll handlar om att ha roligt, och varför skulle jag låta bli att ha roligt bara för att ”Oi Suomi on” i motsats till Vårt land ännu inte översatts till båda nationalspråken? Kanske andra har ett mer okomplicerat förhållande till att hylla fosterlandet på något annat språk än modersmålet, men för mig var det ett stort steg.

Och roligt var det. Fotboll är opium för folket, och jag är en glad del av folket. Skojigast av allt var att enbart se positiva varianter av patriotism. Ryssarna var inte ilskna på vår obegränsade glädje ens då vi för en kort stund ledde 1:0, före målet i minut tre blivit utdömt för offside. I långa banor lät sig ryssarna fotograferas vid vår fem kvadratmeters blåvita fana. 

Vi förlorade med stövlarna på, och ryssen respekterade oss. Vid morgonmålet i restaurangen invid Isakskatedralen tittade servitören medlidsamt men inte överlägset, inte skadeglatt. ”Ni klarar nog Belgien, ska ni se!”. Alla ryssar betedde sig som folk, alla finnar med. Hörde inga glåpord åt någotdera hållet.

Sällskapet var en grupp fotbollsfantaster i ett finskt startupföretag, där jag verkat långt i bakgrunden men tillräckligt mycket för att bli inbjuden på resan. Det åktes buss från H:fors, det köades vid Vaalimaa som fordomdags. Att efter många långa pandemimånader alls få ge sig ut på gulej var så skoj att tre timmar vid gränsen gick i ett huj. 

Den multikulturella sammansättningen av det finska fotbollslaget överträffades av etniciteten i startupföretagets resegrupp. Några finnar, några finlandssvenskar – men också nyfinländare, amerikaner, kanadensare, brasilianer, ryssar, lite av var. Fotbollen förenade oss. 

Av brasilianskan fick jag höra om de kravaller som uppstod efter 7:1 Tyskland-Brasilien i halvfinalen vid VM 8.7.2014. Och de samvetsplågor som uppstod inför finalen mellan Tyskland och Argentina. Man kan ju helt enkelt inte heja på Argentina, ärkefienden. Men inte heller på någon som nyss förnedrat en 7:1. 

Kontentan? Framför allt: Idel glada ansikten! Sällskapets amerikan berättade hur underligt det kändes att vifta med Finlands flagga. USA:s flagga har enligt honom symboliskt övertagits av krafter med vilka han inte kan identifiera sig. Brasilianskan och kanadensaren hade inga problem att skrika ”Oi Suomi on!”, än mindre nyfinländskan med mörk hudfärg och utan brytning.

Som finlandssvensk vill jag travestera Dame Edna Everage och säga ”I feel a snapsvisa coming up!”. Melodin för Oi Suomi on är Oh when the saints, om det undgått någon. Snapsvisan är diktad för midsommarfesten på Biskopsö i Nagu, och går så här:

På Biskopsö

På Biskopsö

På Biskopsö har vi det bra

För vi har snaps och sång och vänner

På Biskopsö har vi det bra

Finnen må ha sprit, bastu och yxa. Bra så. Jag föredrar vänner framom yxor.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter