Passar Gordon Ramsay från “Hell’s Kitchen” i japanska berättelser?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Gamla berättelser som levt i tusentals år innehåller något som är djupt mänskligt, något som för oss människor samman men även visar hur vi beter oss beroende på vår kulturella omständighet. Det verkar som att sagorna har element som både avspeglar vår forntid men samtidigt bär sanningar som gäller även idag.
På sistone har jag börjat se på japanen Hayao Miyazakis filmer tillsammans med min dotter på 2,5 år. Hon tycker mest om de olika figurerna och kan följa med i den mest enkla delarna i de olika historierna. Och hon tycker mest om att se precis samma film om och om igen, vilket jag går med på.
Varför gör jag det? Jo därför att filmerna bär på ett djupare budskap än vad som först märks på ytan, och varje gång jag ser filmen på nytt så ger det mig en möjlighet att se bättre sensmoralen som finns i berättelsen.
Att analysera Miyazakis filmer är absolut intressant men det finns något annat här som jag märkt av tydligt i filmerna som jag tror att vi alla kan lära oss något av. Det är enligt mig ett uttryck för en kulturell kvalité som är det som motiverar mig att verkligen vilja se berättelserna med min dotter om och om igen.
I modern västerländsk film, både för vuxna och för barn, så är det generellt sett väldigt inriktat på drama (och tyvärr väldigt ofta i barnfilmer ofta olika former av våld, även om det är på ett barnsligt sätt). Konflikten står centralt i berättandet.
Ett lite extremt men tydligt exempel på det här är “Hell’s Kitchen” där kocken Gordon Ramsay skriker på sina medarbetare att en ‘kycklingen i den här rätten är så rå att den fortfarande kacklar!’ och liknande tillrättavisande kommentarer. Medarbetarna reagerar med att antingen kämpa hårdare, börja gråta, bli apatiska, eller något däremellan.
Drama, action, och starka känslor.
Och efter svårigheter, hårt arbete och mer eller mindre aggressivt beteende når sedan gruppen ett positivt resultat. Sensmoralen är att det krävs hårda tag om något ska lösa sig (plus lite fantasi och tankekraft). De gäller lika mycket “Hell’s Kitchen” som “Frost”.
Miyazakis filmer har ett helt annat sätt att berätta historien på. Det handlar om att sätta sig in i huvudpersonens perspektiv, men även perspektivet som människorna runt henne har. Familjen, vännerna och samhället i stort.
Det finns en konflikt, absolut. Men den låter sig byggas fram ur karaktärens mer eller mindre naturliga önskningar och personlighet i kontakt med omvärlden. Konflikten tillåts vara mjuk och rörlig, den är aldrig riktigt entydig.
Själva dramat känns otroligt verklighetstroget och huvudpersonen måste själv växa som person för att klara av det, ofta genom att agera enligt traditionella japanska dygder som hårt arbete, att våga offra sig själv, vänlighet och respekt för det mesta, såsom naturen och sin familj och de andra i samhället.
För verkligheten är ofta väldigt rörlig och komplicerad. Din motståndare för det mesta är ofta också din samarbetspartner i något annat. Och det går sällan att lösa ett problem smidigt genom att demonisera sin motståndare och angripa problem med en vi-och-dom-attityd.
Det jag vill förmedla med denna kolumn är att det finns ett annat sätt att se världen på som kan vara otroligt användbar för att ta sig framåt i livet. Men en bild säger mer en tusen ord – och en film en miljon mer än en kolumn. På Netflix finns i dag nästan alla Miyazakis filmer både dubbade och med undertexter.
Titta på en av dem och se vad du tycker – håller du med mig eller ser du något annat?
Jag väntar med spänning på att få höra vad du tycker (gärna via en kommentar på ÅU:s Facebook eller som pm till mig)!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.