Förflytta dig till innehållet

Pajbacka behöver en vridläktare

Åbo Underrättelsers logo

Tom Simola beskrev i en ÅU-ledare för en tid sedan förträffligt  Pargas som kanske Svensk-Finlands huvudstad när det gäller högklassigt och mångsidigt sportande på bred front. Både gällande tävlings- som motionsidrott.

Framgångar och motion kräver anläggningar och de flesta av anläggningarna i staden  har tillkommit tack vare en fantastisk talkoanda, nu senast en motionstrappa men tidigare också ishall, Tennbyvallen för knattefotboll, PIF-Center, skidstadion, konstgräsplan och varför inte också golfplanen, åtminstone i begynnelsen. Listan kunde säkert vara längre.

Nu är det dags att utveckla Pajbacka sportplan. Som bäst förnyas och förstoras  fotbollsplanen invid med konstgräs (Aktia LKV Arena) i PIF-Centers regi så att den uppfyller måtten för spel i division två uppåt, med förbättrad belysning och tidsenligt konstgräs.  

Pajbacka saknar tillräckliga läktarutrymmen som krävs för spel i de högre divisionerna, tvåan inbegripen. Av den anledningen anser jag att en vridläktare borde byggas innanför Pajbacka sportplans mur, på idrottsanläggningens södra hörn mot konstgräsplanen. 

Som vridläktare skulle läktaren betjäna såväl Pajbacka sportplan som konstgräsplanen. Läktaren vrids åt rätt håll beroende på var man idrottar och publiken skulle med lätthet kunna följa med såväl juniorernas som representationslagets matcher.

Vridläktaren i Närpes.

Vridläktare har länge använts i teatersammanhang, bl.a byggdes en i Närpes redan på 1960 talet och den är fortsättningsvis i bruk. Vridläktaren där rymmer 410 personer, den kallas ”Vridin” och puben utanför hette åtminstone förr ”Vrid in!”, bara för att nämna som en rolig dialektal finess.

Utrymme för en motsvarande vridläktare finns i Pajbacka och det är inte bort från någon annan verksamhet där. En vridläktare skulle maximera nyttjandegraden och vara den föruftigaste lösningen på de krav som myndigheterna och de centrala idrottsförbunden idag ställer.

Jovisst, en vridläktare kommer inte gratis men med positivt tänkande och talkoarbetande ”Gubbenheimare” med flera skulle vi nog klara av det på samma sätt som motionstrappan byggdes. Men för det krävs ett samarbete mellan staden och den tredje sektorn, där båda parterna möts.

Som modell för ett lyckat projekt kunde man ta byggande av Tennbyvallen för drygt tjugo år sedan där staden stod för loven och materialkostnaderna och tredje sektorn (läs Piffen)  för största delen av arbetet. Den modellen skulle vara ypperlig också för vridläktaren på Pajbacka. Så jag kastar bollen och väntar att den plockas upp!

PS. Gubbenheimarna är namnet på det talkogäng bestående av dussintalet entusiaster som under fem års tid regelbundet två gånger i veckan har träffats och talkojobbat i PIF-Center, allt för den idrottande ungdomens bästa. Namnet kom när Helsingfors inte fick till stånd ett Guggenheim-museum, så talkogubbarnas fruar gav namnet så det blev ett andra ”heim för gubben”.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter