Förflytta dig till innehållet

På östfronten intet nytt

man med glasögon ler in mot kameran

När kriget var knappa tre veckor gammalt skrev jag en krönika om Ukraina för Tekniska Föreningen i Finland. Jag var oroad för att verkligheten skulle köra förbi min lägesanalys före publiceringen på papper fyra veckor senare.

Min oro var missriktad. Jag har även i ÅU hållit paus i mina Ukraina-spalter, för föga nytt har hänt.

I stället höll jag 12.6.2022 ett samfosterländskt ukrainskt-finländskt tal i Nagu kyrka (se film), i samband med konserten ”Ukrainas sak är vår”. Kärntanken: Inga grundläggande sanningar har ändrat sedan medlet av mars. 

Medges, det var lite cyniskt sagt. Sex miljoner hade då ännu inte flytt Ukraina, sju miljoner var inte på flykt inom landet. Massakern i Butja utanför Kiev hade inte ägt rum, inte belägringen av Azovstal i Mariupol. Inte deportationerna av miljontals civila ukrainare till Sibirien eller annan okänd ort i Ryssland. Oräkneliga, förmodligen tiotusentals civila, kvinnor och barn i Ukraina har slaktats sedan medlet av mars. Slakten har medvetet utförts av ett Ryssland som skrivit på alla fyra Genève-konventioner för reglering av väpnade konflikter, men som blankt struntar i att följa ingångna avtal. Ja, och så har Finland och Sverige ansökt om Nato-medlemskap, vilket i skrivande stund ratificerats av 18 av 30 existerande Nato-medlemmar.

Så vilka är de grundläggande sanningar som inte har ändrat sedan 16.3.2022?

Jo, att Ryssland vill förinta Ukraina som stat. Att Ukraina försvarar Västerlandet mot ryskt vanvälde; andra grannländer står i tur, förr eller senare, om inte Ukraina segrar. Att Ryssland saknar en kultur av civilkurage och mod att stå upp mot överhetens övergrepp. Att den ryska menigheten är underdånig som i Sovjet, ja, som i Gogols Revisorn.

En oförändrad grundläggande sanning är också att Ukraina redan länge sett sig som en del av Väst. Att ukrainarna är beredda att betala ett ovisst men oerhört högt pris för den frihet och det självbestämmande vi i Finland åtnjutit sedan den ryska tiden tog slut. Att bördan för västerlandets försvar nästan helt axlas av Ukraina, och att vi i väst velar med vår solidaritet. 

För Ukraina måste läget te sig som ett enda utdraget vinterkrig, med omvända årstider. Ingen bundsförvant sänder trupper, även om ett blygsamt antal frivilliga sipprar fram. Ja, vapenstöd ges, liksom Sverige gav oss omfattande vapenstöd i Vinterkriget. Stalins planerade 10-12 dagar blev 105. Putins planerade 3 dagar blir just 150, och han är sugen på mer.

Mer bestämda tag krävs av oss i väst, och ingetdera av mina två länder, Finland och Tyskland, har något att brösta sig med. Finlands gräns läcker ryssar som ett såll, i motsats till Baltikum – som verkar ha lärt sin läxa av den ryska ockupationen 1944-90. Tyskland är bland de tveksammaste att ge Ukraina militär hjälp; de är så överväldigade av sitt allmänna onda samvete att de inte inser att samvetsplågorna från 1941-45 rent objektivt sett i betydligt högre grad borde gälla Ukraina än Ryssland.

Min största oro är följderna av att nyheternas entonighet. Ukraina är närmare än andra krig, men ändå abstrakt. Tänk hur dyr bensinen blivit. Inflationen. Har vi inte nog av våra egna bekymmer? I vinter kan det bli kallt i Tyskland, utan gas. 

Än sen då? Nästa vinter blir kall också i Ukraina, och där har de dessutom artillerield i nacken, och ryskt vanstyre på de stora, ännu ockuperade områdena. Minns att maskerna fallit; ryssen fortsätter så långt hen bara kan. Det är brutalt och beklagligt att ukrainarna utgör kanonmat, men stoppar inte Ukraina ryssen, är det snart vår tur.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter