ÅU 14.10.2022 16:14

Eva Höglunds serie Kompisdeckarna (2020, 2022) handlar om fyra barn i skarven mellan lågstadium och högstadium som löser kriminalmysterier i Åbo.

På ett genretypiskt vis tecknas de fyra huvudpersonerna med tydliga konturer. Sportiga Andreas pappa har dött i en bilolycka. Markus har rika men inte särskilt närvarande föräldrar. Erik är hetlevrad och hans lillasyster Elise söker ofta tröst i sin gosekanin men lyckas också övervinna sin rädsla.

Alla barnen bor och går i skola i Åbo, och man kunde kanske säga att staden är böckernas femte huvudperson, för miljön är inte bara bakgrund utan är ofta intimt sammanbunden med böckernas intriger. Detta sista gör förstås Höglunds böcker särskilt intressanta för ÅU:s läsare.

Den första boken, ”Paketmysteriet”, utspelar sig i slutet av sommarlovet 2019 (tidpunkten fixeras på ett aningen riskabelt sett genom talrika hänvisningar till musik, filmer och annan populärkultur) och handlar om ett paket med stöldgods som de fyra kompisarna hittar i Idrottsparken och som snart leder dem en hel stöldliga på spåren.

På ett typiskt barndeckar-vis väntar barnen med att blanda in polisen tills slutet, för vilka barn vill inte lösa farliga mysterier själv? Händelserna i den andra boken, ”Den farliga lasten”, tar sin början under påföljande jullov och sträcker sig några veckor in på det nya året. Denna gång handlar det om narkotika och ännu farligare skurkar än i den första boken.

Scriptum

”Paketmysteriet” var Höglunds debutroman och trots många förtjänster (inte minst vad gäller beskrivingen av de fyra huvudpersonerna) led den av några barnsjukdomar. Själv reagerade jag mest på att de fyra barnen gjorde så lite detektivarbete. De bara råkade hitta ett mystiskt paket, höra två bovar prata bakom en butikshylla eller något liknande, och när de undersökt den senaste ledtråden tog de helt sonika paus från utredningen för att äta glass, simma eller spela på sina mobiler, tills de igen av en slump stötte på flera skurkar.

I ”Den farliga lasten” får barnen göra litet mera själva, även om de också här slumpvis stöter ihop med medlemmar i samma bovliga på semesterresor både i Thailand och London. Intrigen är också här mera sammanhållen så att i synnerhet slutet blir verkligt spännande.

Scriptum

En stor del av charmen med denna sorts böcker är serieformatet. Till skillnad från till exempel böckerna om Lassemajas detektivbyrå är Kompisdeckarna inte tidlösa. Även om det inte skiljer mer än ett halvår mellan de två böckerna sker ändå en del förändringar mellan de två böckerna. Markus börjar intressera sig för tjejer, något som gör att vänskapen till Andrea får sig några törnar. Andrea och Elise har börjat med truppgymnastik, och även om föreningen heter TruppToppen och en av de inblandade senare visar sig vara en skurk, förstår den invigda läsaren kopplingen till ÅKG Palästra och att skurken blir en kontrast till det fantastiska arbete som den här föreningen gör för unga gymnaster i Åbo.

Man får hoppas att TruppToppen får en större roll i kommande delar! Det blir också intressant att se om Andreas intresse för modellvärlden håller för den chock hon drabbas av i slutet av ”Den farliga lasten”.

Även om det tids- och platsbundna är en stor del av Kompisdeckarnas fascination finns det mycket i Höglunds böcker som höjer sig ovan det.

De fyra kompisarna är välavvägda huvudpersoner, och det övergripande temat – barn som vill uppleva spänningen i att lösa farliga mysterier, inte bara trots faran utan lika mycket på grund av faran, inte bara för ära och berömmelse utan också för att de helt enkelt vill göra rätt – är ständigt aktuellt. Jag ser med spänning och tillförsikt fram emot nästa bok.

Måns Broo

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln