Det har gått ungefär åttio år sedan Nazitysklands folkmord på judarna och de som upplevt Förintelsen blir allt färre. En av dem besökte S:t Olofsskolan i Åbo på onsdagen och berättade sin livshistoria för eleverna i årskurs 8 och 9.
Piotr Zettinger föddes i maj 1938 i Polen och var det enda barnet i familjen. Året därpå började andra världskriget. Tyskland anföll Polen. Allt förändrades för Zettinger och hans föräldrar.
— Jag var ett och ett halvt år gammal när Polen invaderades av tyskarna. Ett år senare hamnade vi i gettot i Warszawa, säger Zettinger.
Gettot i Warszawa var ett 3-4 kvadratkilometer stort område dit nazisterna trängde flera hundra tusen judar. Som mest levde mellan 400 000 och 500 000 människor i Warszawas getto.
— Jag minns atmosfären av total osäkerhet i gettot. De vuxna talade med varandra och frågade sig vad som skulle hända med oss nästa dag. De talade också om döden. Döden var en ständig beståndsdel av tillvaron, säger Zettinger.

Flykt genom kloakerna

Mellan 200 000 och 300 000 judar fördes från gettot i Warszawa till förintelselägret Treblinka där de dödades. Invånare i gettot dog också av svält, kyla, sjukdomar och nazisternas kulor. En del judar såg ingen annan utväg än att ta sitt liv.
— Också i min släkt begick några självmord, säger Zettinger.
Zettingers räddning blev att hans föräldrar valde att låta smuggla ut honom från gettot när han var fyra år gammal. Under sin flykt fick han hjälp av vuxna både innanför och utanför gettot. Flyktvägen gick genom kloakerna.
Efter flykten levde Zettinger under falsk identitet och flyttades runt mellan olika ställen för att inte bli upptäckt.
— De som tog hand om mig svävade i livsfara. Jag fick lära mig katolska böner. Det var nödvändigt att dölja att jag var jude.
Efter nazisternas fall i Polen lyckades hans mamma leta rätt på honom, trots att hon först inte visste var han befann sig eller vilket namn han fått.
Sin pappa såg Piotr Zettinger aldrig mer.

”Varför överlevde jag?”

Av cirka 80 000 barn i Warszawas getto överlevde uppskattningsvis 4 000, säger Zettinger.
— Varför överlevde jag? Jag hade helt enkelt tur. Jag hade modiga föräldrar som beslöt att jag skulle fly. Jag var frisk. Jag hade tur. De flesta hade det inte.
Sammanlagt dog cirka sex miljoner judar i Förintelsen.
— Det är en ofattbar siffra. Det är som avståndet till solen: man kan skriva det med siffror men hjärnan kan inte greppa det, säger Zettinger.
Andra världskriget slutade i Europa våren 1945 när Nazityskland kapitulerade efter de allierades offensiv i landet.

Spåren är kvar

Barndomen i gettot har lämnat sina spår i Piotr Zettinger, men han påpekar att han inte kan veta hur livet skulle ha utformat sig om Förintelsen aldrig ägt rum.
— Det går inte att göra experiment om hur mitt liv skulle ha blivit om det inte hade hänt eller hur jag skulle ha vuxit upp som människa.
— Men visst har det påverkat mig. Jag måste kämpa för att kunna uppträda och tala inför publik. Mina instinkter säger mig att jag ska jag gömma mig, att jag ska vara osynlig. Jag blir panikslagen om jag blir försenad, för jag känner ett behov av att alltid vara punktlig.
De senaste femtio åren har Zettinger bott i Sverige, och han är i dag både polsk och svensk medborgare. Han och hans polska fru har sitt hem i Huddinge nära Stockholm och deras två barn är födda i Sverige.
Zettinger säger att han föreläst vid skolor i 15 år och att han gör cirka 25 skolbesök per år.
— Jag inbillar mig att vi som berättar om Förintelsen har en roll i den politiska utvecklingen. Åtminstone i Sverige går utvecklingen åt fel håll och det finns människor som är öppet nazister.
— Men jag har inget recept för framtiden. Jag kan bara hoppas att det är lättare att säga nej till dessa idéer när man vet vad de kan leda till.

”Vad skulle jag ha gjort?”

Eleverna i S:t Olofsskolan lyssnade tyst på Zettingers föreläsning i skolans gymnastiksal. Margarethe Finch som går i årskurs 9 säger att det var första gången hon träffade någon som överlevt Förintelsen.
— Jag har aldrig hört någon berätta om det på det här sättet. Det var ganska surrealistiskt, säger Finch.
Finch säger att hon lärt sig om Förintelsen i skolan och genom att läsa om ämnet på nätet. I Zettingers föreläsning fastnade hon för en retorisk fråga på slutet: Vem var det till syvende och sist som dödade flera miljoner människor på 1930- och 1940-talet?
— Det var intressant och tankeväckande vad han sade om att kunna säga nej. Det är något jag själv funderat på tidigare. Vad skulle jag ha gjort om jag levt i Tyskland på den tiden? Jag har inget svar på frågan.