Förflytta dig till innehållet

Ord som sprider färg över havregrynsgrötsgrå dagar


I Padjelanta nationalpark, vid sjön Rissajaure, ligger det som brukar definieras som Sveriges otillgänglighetspol.
Därifrån är det 47 kilometer till närmaste allmänna väg. Av alla fjällvandringar jag gått är det Padjelantaleden som bjudit på den största upplevelsen, just på grund av det samtidigt befriande och skrämmande i att vara mitt ute i otillgängligheten.
En av de få nackdelarna med att tillbringa en dryg vecka i väglöst land är all havregrynsgröt man tvingas äta, i varje fall om du frågar mig.
En morgon när vi befann oss nära otillgänglighetspolen och det sedan länge var slut på sylt och blåbärssoppa som gjort grötätandet mer uthärdligt, var vi två i gruppen som sammanbitna ritade fåror i våra gröttallrikar, fullt medvetna om det förnuftiga i att förmå sig att äta upp för att orka vandra hela dagen.
De övriga slevade obekymrat i sig stora portioner havregrynsgröt som de sköljde ner med pulvermjölk.
När vi kom fram till nästa fjällstuga regnade det och folk började botanisera i den udda samlingen av kvarlämnade böcker.
Medvandraren som på morgonen också kämpat med sin grötportion fick tag på en handbok för fjällvandringar och frustade av skratt när han kom fram till mig och läste högt: “Havregrynsgröt är den givna frukosten under en fjällvandring, men efter en tid kan gröten bli en ren plåga”.
Lättnaden över att någon annan formulerat vår belägenhet födde ett uppsluppet samförstånd som hjälpte oss att uthärda de grötfrukostar som återstod under vandringen.
I all mänsklig samvaro, både den spontana och den formella, är det oerhört viktigt med glimtar av samförstånd, fickor i tillvaron där man kan förenas i ett gapskratt över vardaglig komik, trots att man kanske är oense i stora frågor.
Saknas de här glimtarna blir det lätt isande kallt. Det är ofta en av de faktorer som underskattas när man funderar på varför samspelet fungerar eller inte fungerar på en arbetsplats eller i en beslutande församling.
I de minnesord som uttalats över veteranpolitikern Pertti Paasio som nyligen avled, är det många som lyft fram hans särskilda förmåga att med några välvalda och humoristiska ord avväpna situationer som annars hotat bli konfliktfyllda eller pinsamma.
Jag har precis samma erfarenhet. Under mandatperioden 2011—2014 var Pertti Paasio och jag båda nya medlemmar av gemensamma kyrkorådet i Åbo och S:t Karins.
Pertti Paasio beskrev sig ofta precis som så, som ny kyrklig beslutsfattare och hänvisade aldrig till sina enorma meriter från politiken, men det märktes naturligtvis i hur han agerade som beslutsfattare.
När någon av tjänstemännen uttryckte sig onödigt invecklat hände det sig att han böjde sig fram över bordet och viskade ”Minä ymmärrän tästä yhtä paljon kuin porsas portugalin kielestä”.
I efterhand, när jag till min egen förvåning kommit att ägna en stor del av min tid åt beslutsfattande, inser jag hur jag lärde mig mycket av just det här.
För alla som inte heller hänger med, men sitter och spänner sig i rädsla för att bli avslöjade som okunniga, har det enorm betydelse att den som är mest erfaren vågar säga att han inte förstår.
Dessutom: Den som har tillgång till ord som kan sprida lite färg över den räcka av havregrynsgrötsgrå dagar som livet ofta utgör, förlorar sällan något på att dela dem med andra.
Siv Sandberg
ÅA-forskare i offentlig förvaltning

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *