Öppet brev till Pargas stad och stadsdirektör Patrik Nygrén

ÅU

Publicerad: 30.7.2019, 13:54

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Hej Patrik, jag vet inte om du läst nyheterna om vad som utspelat sig i Pargas senaste dagarna, men du kan titta i Åbo Underrättelser eller Yles webbtidning och deras artiklar om vandaliserande ungdomar på Bläsnässtranden. Det är jag som är kvinnan på bilden och som natten till söndag fick en sten inkastad genom fönstret bredvid mig där jag låg och sov.

Tyvärr var jag inte förvånad att detta till slut hände, då jag och min man under det senaste året uppfattat en successiv upptrappning i oroligheter och bristande ordning nere på stranden. Det har varit så länge att mopedister och ungdomar "tagit makten" över Bläsnässtranden på kvällar och nätter och till min förvåning verkar Pargas tycka detta är "ok". Det som hänt under senaste året är att oroligheterna kvällstid intensifierats och vid ett par tillfällen flyttat upp från stranden och bland annat riktat sig mot oss och vårt hus. När vi talade med polisen förra sommaren uppmanades vi att inte försöka resonera med ungdomarna själva utan istället ringa 112. Det har nu vi och våra grannar gjort vid upprepade tillfällen, men jag har fortfarande aldrig sett någon polispatrull komma, fast jag och maken säkert ringt 10–15 gånger under det senaste året. Inte heller nu i söndags natt kom det någon polis utan vi uppmanades av larmkoordinatorn att stanna inne och vänta på att polisen skulle komma. Efter upprepade kontakter med 112 ringde till slut en polis från Åbo och sa till oss att fotografera det sönderslagna fönstret och göra en anmälan via nätet (!) alternativt åka ner till polisstationen i Pargas på måndag morgon.

Så var det med den saken.

Först på plats måndag morgon var glasmästaren och sedan journalisterna. Sedan kom polisen – två väldigt bra och seriösa poliser, men mer än 30 timmar efter händelsen. I samtal med polis, grannar och glasmästaren får jag höra om bränder och ytterligare krossade rutor runt om i Pargas.

Senare på dagen åker jag ner till ert kontor och söker upp din kollega Ulrika Lundberg som är vikarierande stadsdirektör denna vecka. Hon är mycket vänlig, blir bekymrad och tycker det är bra att jag kommer. När jag undrar vad staden tänker göra hänvisar hon till att ni eventuellt tar upp det på nästa ledningsgrupp när du är tillbaka. Det blir kanske om två veckor.

Men jag tänker inte vänta så länge utan vill informera dig direkt. Det är trots allt du som är ansvarig för förhållandena i staden.

Visst kan Pargas stad skylla på polisens bristande resurser och säga att föräldrarna "måste ta sitt ansvar", men det räcker inte. Det finns mycket annat ni skulle kunna göra, och av någon anledning, sedan åratal underlåtit att göra. Ni behöver se över infarterna till badplatsen, trafiken på Åsuddsvägen, patrullering i området kvällstid etc, etc, etc.

Jag tänker inte rabbla upp för er exakt vad jag tycker ni skall göra, ni måste ta ansvar för situationen som helhet och lägga upp en egen strategi. Men vill ni ha hjälp med bra idéer kan ni kontakta våra bofasta grannar i området. Jag lämnar gärna namn.

I ett vidare perspektiv måste det vara oroande att Pargas, som lanserar sig som en skärgårdsstad, nu får dåligt rykte. Jag gissar att det på sikt påverkar både villapriser, turism och därmed företagande i Pargas. Folk borde vara bekymrade och det borde ledningsgruppen för Pargas stad också vara.

Jag och min man tycker om Pargas och vårt enkla lilla hus vid viken. Hans familj har funnits i Bläsnäs sedan 1800- talet. Vi är här flera gånger om året och månar om att alltid handla lokalt och använda lokala tjänster när vi är här, fast det många gånger kan vara dyrare. Vi vill vara med och bidra.

Men nu packar jag min väska och åker tillbaka till Sverige. Jag åker tillbaka till Stockholm och Södermalm där blåljus och sirener går förbi mitt vardagsrumsfönster varje kväll. Där polisstationen ligger två kvarter bort, norra Europas mest belastade akutmottagning finns på gångavstånd och socialtjänstens fältassistenter patrullerar i parkerna.

Jag packar min väska och åker hem, därför att där kan jag sova tryggt och behöver inte vara rädd.

Jag skickar nu dessa rader till dig som stadsdirektör, men lägger också till polisen och de journalister jag träffat. Ni är alla fria att publicera, sprida eller besvara det som ni vill. Kanske lägger jag själv ut på sociala media.

Avslutningsvis tror jag att alla kan göra något, även om man är rädd och känner sig hotad. Och då menar jag verkligen alla.

Just nu gör jag det jag kan för jag vill inte vara en feg jävel som gömmer mig. Till syvende och sist handlar det om att stå ut med sig själv och sina handlingar, både nu i stunden och resten av livet.

Johanna Crafoord