Förflytta dig till innehållet

”Om Radiohead eller Queen Of The Stone Age skulle anlända till hemknutarna och bjuda på decibel, så visst skulle jag vara där och fröjdas med varje cell av min ålderstigna lekamen”

Åbo Underrättelsers logo

Åbos nya musikhus. Jarl Ahlbeck skriver under rubriken ”Musikhuset – dyra väggar för en glesnande skara åldringar” (ÅU 6.10).

Det är fart i hans text och jag undrar om inte ”Ungdomen ska ha hundra decibel hoppsan och tjosan” så där överlag också gäller hans egen ”pennföring”.

Det är säkert inte bara en och annan inom kulturens brokiga domäner som lagt märke till att det finns ett före coronan och ett efter. (Läs till exempel artikeln Hylkäsikö yleisö kulttuurin? i Helsingin Sanomat 29.9.2022.) 

Det är inte sagt att vi kommer att återgå till sådana kultur- och fritidskonsumtionsvanor som ”härskade” ännu för ett par-tre år sedan. Troligen har coronan skyndat på en förändring som ändå hade legat framför oss, förr eller senare.

Som Ahlbeck framhåller, det finns en uppsjö musiksmaker och sätt att njuta av tonernas sammelsurium i glada vänners lag: ”Rockfestivaler av typ DBTL drar däremot folk som aldrig förr. Ungdomen ska ha hundra decibel hoppsan och tjosan, inte allegro con brio.”

Jag trodde i och för sig, att DBTL har siktat in sig också på en äldre publik, eller på folk som folk, både i den yngre och i den äldre ändan (familjeprogram liksom).

Däremot opponerar jag mig mot att ställa ”hundra decibel” i något slags motsatsförhållande till det musikaliska innehållet.

Visst ska det var decibel i musiken också, även i lugnare musik; den ska kunna kännas i såväl kropp som hjärna.

Jag är i pensionsåldern.

Men jag tänker inte avstå från det som Ahlbeck avfärdar som ”hundra decibel hoppsan och tjosan” för den skull.

Om Radiohead eller Queen Of The Stone Age skulle anlända till hemknutarna och bjuda på decibel så det står härligt till, visst skulle jag vara där och fröjdas med varje cell av min ålderstigna lekamen. 

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner, men det betyder inte att musiken i sig går under.

Men smak och tycke förändras och gott är det, annars skulle musikhistorien nog vara tunn och tråkig (och knappast avspegla sina respektive eror).

Därför är det måhända inget fel i sig att planera för musikhus.

Förutsatt att beslutsfattarna inser, att det inte ska byggas för en viss sorts musik, en viss sorts orkester, en viss sorts musikkonsumtion.

Om det blir fråga om ett så kallat ”allmusikhus”, då kanske leden inte glesnar utan tätnar. 

Gunnar Högnäs
med glimt i örat och decibel i ögat

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter