Om pälsfarmning, välstånd och miljö
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Pälsnäringen. På 1950-talet gick jag i folkskola i Nykarleby. Vi var 33 barn i klassen och lärarinnan, fröken Ellen, var sträng men rättvis. Men en dag var vi ett tiotal färre. Många familjer flyttade till Sverige när Joupers metallfabrik gick i konkurs.
Men företagsamma österbottningar började med minkfarmning och många familjer återvände. Schaumans fabrik i Jakobstad investerade i ny sulfatlinje.
Det ”luktade pengar” (minkskit och merkaptan) men ingen klagade. Fortfarande har kommunen bra ekonomi, min gamla mamma fick fin vård. På stan som sjuder av liv ser man många barnfamiljer.
Min svärmor bor i Suolahti som även är en liten ort med cellulosafabrik ett par mil norrut i Äänekoski. Men skillnaden till Nykarleby är som natt och dag.
Några enstaka rollatoråldringar på stan där nästan all service har upphört, på kvällen några enstaka fulla ungdomsgäng som bråkar. Äänekoski är betydligt piggare.
Det är nog knappast pälsnäringen som gör hela skillnaden, men den inverkar säkert till Nykarlebys fördel.
Pälsnäringen producerar en förnybar produkt och använder inte fossila bränslen. Minkarna hålls visserligen i bur, men jag tror de är lyckliga.
I naturen bor de i Sibiriens trånga jordhålor, och orsaken till att de far iväg och jaga är att de blir hungriga. Om de matas försvinner jaktinstinkten och de är lyckligt omedvetna om sin situation.
Kor som på vintern hålls fjättrade kan inte heller bete sig arttypiskt. Kaniner hålls i bur. Katter kastreras och får inte arttypiskt jaga småfågel.
Men SFP:s citygröna har tappat kontakten med verkligheten på landet och vill förbjuda pälsnäringen. De får tydligen månadslön till bankkontot.
Astrid Thors sa en gång i riksdagen ungefär så här: ”För mig är åldringarnas välmående viktigare än minkarnas”.
För mig är även minkarnas välmående viktigt, och med moderna bestämmelser (farmarna har satsat miljoner på att uppfylla kraven bland annat med större burar) ser jag inga problem i att näringen fortsätter.
Om exportmarknaden sviker avvecklas pälsfarmningen givetvis. Den ska inte subventioneras, de flesta företagssubventioner borde avskaffas.
Nykarlebyborna har fortfarande möjlighet att flytta till Sverige. Bara att ta telefonen och beställa en arbetsplats i Eskilstuna eller Södertälje.
Jarl Ahlbeck
SFP-anhängare, Åbo
Om upphörandet av pälsnäringen förutsätter att man flyttar till Sverige tycker jag farmarna borde beställa biljetter snarast, Men jag tror nog att man ocksâ i Finland kan förtjäna sitt levebröd utan att behöva idka avancerat djurplâgeri! Jag kan försäkra dig Karl-Johan, att nâgra ”lyckliga” minkar eller rävar hittar du varken i Nykarleby eller nâgon annanstans. I burar alltsâ!!
Hälsningar.
Bra Jalle. Spot on!