Förflytta dig till innehållet

Om någon uppfinner en trädfällare, men ingen säljer den, har den då blivit uppfunnen?

Mitt liv har nästan alltid kretsat kring att skapa något nytt. Som barn var det hos mig som alla kompisarna samlades för att delta i olika nya lekar jag uppfunnit – ju fler som deltog desto bättre. Allt eftersom jag blivit äldre har det ofta tagit formen av föreningar, företag eller projekt.

Eftersom jag alltid varit väldigt påhittig så har jag alltid haft en plats i mitt hjärta för uppfinnaren. Min mentala bild av en uppfinnare var nog Oppfinnar-Jocke från Kalle Anka eller Dr. Emmett Brown från filmen Tillbaka Till Framtiden (1985). Deras uppfinningar var alltid banbrytande rent tekniskt men saknade eftertanke gällande användarens upplevelse. Allt som oftast löste deras uppfinningar ett problem men skapade samtidigt ett nytt.

Som barn tyckte jag nog mest att det var lustigt. Men som vuxen har jag börjat se att dessa fantasikaraktärers ovilja att anpassa sina uppfinningar till användarens faktiska behov är så gott som symptomatiskt inom den riktiga forskarvärlden.

Om någon uppfinner en trädfällare, men ingen butik säljer den, har den då blivit uppfunnen?

Finland utexaminerar kring 1700 doktorer (PhD) per år. Hela idén med deras forskning är att komma fram till ny kunskap.

Kunskap ska enligt vanligt bondförnuft vara användbar. Annars är det bara kuriosa. Men av alla hundratusentals sidor av doktorsavhandlingar som produceras, hur många av dem leder till att faktiskt bidra till samhällets utveckling?
Väldigt få. Jag gissar att det är under tio procent.

Jag är inte här för att få er doktorer som läser detta att bli ledsna. Det jag vill lyfta fram är att vi som samhälle och kultur glorifierat själva uppfinnandet där forskaren är i sitt esse, men nästan glömt bort hur viktig kommersialisering är.

Och den person som är duktig på att uppfinna saker är antagligen inte lika bra på att driva affärer. Det är något som vi affärsfolk ofta säger uppriktigt – vid svåra tekniska frågor säger vi att vi inte vet. Vi affärsfolk är medvetna om att vår främsta uppgift är att få behov och lösning att mötas, oavsett vad det är för lösning vi råkar sitta på.

Det jag skulle vilja se är en likartad förståelse från vårt samhälle gällande forskarens roll. Det är inte rimligt att förvänta sig att en forskare ska vara expert på kommersialisering när denne redan lagt fyra eller fler svåra år för att bli expert på ett smalt akademiskt område.

Det skulle gynna oss alla om det är självklart att forskare samarbetar med affärsfolk och designers för att skapa fungerande användningar av deras forskning. På så vis skapar vi samhällsekonomisk vinning från våra forskargeniers hårda arbete – till både deras egen och samhällets fördel.
Hur skulle detta kunna se ut i praktiken?

Involvera alla som vill och kan i tankearbetet “vad finns det för nytta för någon med mina forskningsresultat?” eller kanske mer direkt “hur kan vi sälja min forskning?”.

Det kräver förstås att forskaren själv vågar öppna upp sitt hjärta för frågor och kritik gällande själva användbarheten i forskningen. Ibland gör sanningen ont, men oftast leder det till att man äntligen kan se verkligheten för vad den är och sen anpassa sig därefter.

Exempel på beröringspunkter vore klassiska innovation challenges / hackathons i 12-–72 timmar (längd beror på tycke och smak) där kan man kombinera grupper med en forskare, en affärsutbildad och en designer. Gruppen av tre personer får då uppgiften att lista ut flera olika passande affärsidéer för forskares upptäckter.

Summa summarum, se forskningen som tvådelad – både själva forskningen och kommersialiseringen. Forskare och affärsfolk behöver varandra. Och Finland behöver er båda.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *