Förflytta dig till innehållet

Okomplicerad tro

en kvinna
Tina Axén.

”Gud som haver barnen kär. Se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går. Den Gud älskar lyckan får.”

Jag minns inte om det var mamma eller mommo som lärde mig denna aftonbön tidigt under min uppväxt då åren kunde räknas på en hand. Den rabblade jag upp för mig själv nerbäddad i min säng under barndomsåren. Jag är också nästan säker på att jag inte förstod innebörden och vad till exempel ordet haver betydde.

Just den här bönen har följt mig under hela mitt liv. Visserligen med lite längre uppehåll då det dagliga livet upptagits av andra intressen, av ”ruuhkavuodet” (åren i 30-40-årsåldern då många är upptagna både av små barn och sin karriär) och av brist på tankar om tro.

I skrivande stund har jag just läst Ruth Illmans Spaltartext. Tänka sig att jag redan för någon vecka sedan bestämt mig för att sätta ord på det jag uppfattar som tro då det är min tur att författa Spaltartexten.

Ruth Illmans text ger mig kött på benen och hennes tankar är långt de samma som mina dito. Förutom det hon skriver om fatalism. För jag uppfattar mig själv som både realist och fatalist. På gott och ont.

Under tolv års tid var jag utskriven ur evangelisk-lutherska kyrkan. Mitt beslut handlade inte om bristen på tro och inte heller för att inte behöva betala kyrkoskatt.

Jag kunde helt enkelt inte vara med i ett samfund där kvinnliga präster ifrågasattes, där människors sexuella läggning som på något sätt avvek från den heterosexuella, betraktades som sjukdom och synd, där man snöade in sig i Gamla testamentet. Det kändes obekvämt och fel på många sätt.

Vändpunkten kom då vår nuvarande kaplan här i Houtskär gjorde sig bekant med folket här på land. Omedelbart kände jag en samhörighet med denna person och tack vare henne skrev jag in mig på nytt.

Jag förstod, äntligen, att jag endast genom att vara medlem i församlingen, har möjligheter att påverka kyrkans väg i samhället.

Okomplicerad tro, så som rubriken lyder. Kaplanen jag skriver om är just så okomplicerad och rättfram som jag är övertygad om att kyrkan av idag behöver.

Hon sitter med i samma bord på lunchen, skojar om världsliga ting, skämtar och är öppen och glad. Det känns bekvämt på alla sätt och vis. Min tro är okomplicerad. Jag analyserar inte sönder den.

Jag behöver inte gå till kyrkan varje söndag även om jag tycker om att sjunga psalmer och jag tycker om kyrkorummets atmosfär med sitt lugn och sin ro.

Det är helt okej att istället lyssna på radiogudstjänsten eller att gå ut i naturen eller att följa med småfåglarna på fågelbrädet.

Var och en blir salig på sin tro. Och var och en får tro hur man vill. Men kyrkan som institution behöver leva enligt dagens samhällspremisser.

Det räcker inte med att skriva om psalmer och trosbekännelsen till dagens språkbruk. Det behövs ett nytänk i grundteserna. Vi är på god väg, tack och lov!

Kyrkskeppet behöver inte gå i racerfart men får inte heller stanna helt och hållet. Sakta men säkert åt rätt håll sett från min horisont.

Frid!

Tina Axén

Bokförare, bankfunktionär och skärgårdsbo

Dela artikeln

2 kommentarer: “Okomplicerad tro

  1. Pia Heikkilä skrev

    hej! Med ”ruuhkavuodet” avses åren i 30-40-årsåldern, då många är upptagna av både små barn och sin karriär. Vi sätter in en förklaring i texten, tack för frågan! Vänliga hälsningar, Pia/ÅU

  2. Lisbeth Hagström skrev

    Vad betyder det finska ordet? Finns inte motsvarande på svenska?

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter