Anja Kuusisto 28.06.2018 01:13

I dagens blad skriver vi om den nya pilgrimsrutten, vi skrev nyligen om satsningar på gästhamnarna i Dalsbruk (15.6) och Nagu (ÅU 4.6).
Vi skriver (Sommar-Åboland, ÅU 1.6) om satsningar på ekoturism med trädtältning på Kimitoön, om picknick-konserter som lockar till Qvidja, om traktorkavalkad i Kimito, om Knattelabbet som tilltalar barnfamiljer i Korpoström (ÅU 22.6.), Norrbyholmen i Pargas (ÅU 14.6.), cykelturismen längs Kustrutten (ÅU 22.6), biosfärområdets satsningar i femton gästhamnar i Skärgårdshavet (ÅU 22.6) – med mera.
Att de åboländska kommunerna, Skärgårdshavet nationalpark, biosfärområdet och turistföretagare i skärgården vill locka ännu fler besökare är ett faktum.
Att de lyckas är också ett faktum.
Den åboländska skärgården är unik och den har potential till ännu mer. År för år når den också ännu fler.
Fler får plats, ännu handlar det inte om massturism i ordets negativa klang.
För visst finns det risker med en storskalig turism när den unika naturen är den absolut största sevärdheten, vistelsen i den är den största upplevelsen.
Det här poängterar också turismchefen på Kimitoön, Benjamin Donner, i senaste nummer av Finlands Natur. Så här resonerar han:
”När den fantastiska naturen är det viktigaste argumentet för inflyttning och besök borde det vara självklart för alla att naturens välmående och hållbar planering bör vara nummer ett på prioritetslistan”.
Det prioritering han talar om kanske kunde omskrivas som det många turismföretagare både i Pargas och Kimitoön efterlyser: Klara målsättningar för utvecklandet av skärgården och skärgårdsturismen, en gemensam strategi och marknadsföring.
I Finlands Natur-artikeln görs jämförelser med Lappland, nationellt ligger skärgårdens pr-satsningar fortfarande i lä i den jämförelsen.
Samtidigt: Skärgårdsturismen är livlig, det är inget snack om saken för den som en solig sommarkväll befunnit sig i till exempel Kasnäs eller Nagu.
Och ja, naturen är den oslagbara trumfen och hållbar turism bör vara den viktigaste prioriteringen.
Hållbar turism betyder en förmåga att lämna naturen i samma skick den var innan besöket, det betyder ekologiska val i båtlivet, i konsumtionsvanor, i valet av färdmedel.
Trots det är kollektivtrafik inte det första man tänker på då turistmängderna ökar.
Mellaneuropeiska och mer långväga turister kan komma med flyg eller färja till Åbo, men den inhemska turismen skapar det allra största trycket och det gör den längs med landsvägarna.
Det är här baksidan av myntet kommer fram. Det vägnät som vintertid uppfyller glesbygdsbehoven ska under några sommarmånader vara förbindelsenätet för en mångfaldig folkmängd.
Vi vet också att då landsvägen går över havet som färja eller förbindelsebåt är det ur turistsynvinkel ofta något romantiskt, medan det av den fast bosatta betraktas som maritim landsväg.
För det spelar ingen roll om du är en tillfälliga turisten, sommargästen eller den fast bosatta, en farbar väg vill du ha.
Med facit på hand uppfyllde inte Skärgårdsvägen det kravet kring midsommar.
Det fanns ett stort hack i vägen, mellan Nagu och Pargas.
Färjsträckan Prostvik–Lillmälö är utan tvekan den mest omskrivna färjförbindelsen i ÅU:s historia. När vi ovan listade färska turismreportage som favoriter i repris, kunde man lägga till en lång räcka med datum för nyheter kring just det färjpasset.
Senaste sommar präglades mestadels av de positiva nyheterna. Då kom hybridfärjan Elektra, en nationell stolthet. Den löste också den gordiska knut som midsommartrafiken har skapat.
Den är så pass effektiv att det finns broförespråkare som ser den som statens svar för att tysta ned dem.
Elektra slukar bilar så att stranden blir tom, har vi kunnat konstatera och fått citera tillfredsställda resenärer och fast bosatta.
Inte ens midsommartrafiken blev ett problem ifjol, då Elektra var ny lade Närings-, trafik- och miljöcentralen in en beställning som fick Finferries att bädda upp med hela fyra färjor.
Hur det gick i år vet inte bara tusentals skärgårdsresenärer, det vet också alla andra av våra läsare.
Returtrafiken i söndags med färjkön från Nagu till Pargas var en katastrof.
Att på en relativt smal och slingrande skärgårdslandsväg ha en flera kilometer lång bilkö är fullständigt ohållbart.
Det är – såsom Pargas stadsstyrelseordförande Mikael Holmberg påpekar – en trafikfara för dem som är i kön, för dem som stiger ur sina bilar, för alla dem som bor längs med rutten och vars vägnät i praktiken stängs av på grund av kön.
Bästa NTM-central, kilometerlånga köer måste vara gårdag.
Det finns alternativ, det finns fler färjor att sätta in.
Det kan varken vara en överraskning att trafiken ökar eller att midsommaren är årets populäraste skärgårdshelg.
Att helgen passerade utan farligare trafikolyckor är en lättnad, men helgen måste också vara en lärdom.
Tänk till, NTM, tänk om.
En utökad färjkapacitet när behovet är som störst handlar om trafiksäkerhet och om den gamla sanning som fortfarande gäller: Färjan är skärgårdsbons landsväg, och den får inte kapas.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln