Förflytta dig till innehållet

Offentlig politik med fast forward-knappen intryckt

I all resultatinriktad verksamhet, oberoende av om det gäller matlagning, medicinska behandlingar eller offentlig politik, är tid en kritisk resurs. På samma sätt som salt, antibiotika eller skattepengar behöver tiden användas på rätt sätt för varje aktivitet.
Potatis kräver ungefär tjugo minuter för att bli genomkokt, medan fisk som steks för länge blir ointressant. En knäoperation kräver många veckors rehabilitering, medan varje minut är kritisk när man behandlar en stroke.
När det gäller offentlig politik kan man ibland få intrycket att saker antingen tar allt för lång tid eller går alltför snabbt, men också här finns genomtänkta tidsfrister för behandling av ärenden, remissrundor och införande av ny lagstiftning.
Våren 2020 tvingade coronakrisen hela samhället att ställa om över en natt. I osäkerheten är tidsperspektivet sällan längre än några veckor framåt.
Det känns konstigt att vi för inte så länge sedan diskuterade att fyra år är en för kort tid att genomföra stora reformer.
Den här våren har visat att ett helt samhälle kan ändra sitt beteende på kort tid. Drygt två månader in i undantagsförhållandena börjar vi också se facit på vad som går bra och vad som går mindre bra när offentlig politik förs med fast forward-knappen intryckt.
För att offentlig politik ska ha önskad verkan krävs följsamhet, det vill säga att enskilda människor och organisationer ändrar sitt beteende.
Folk brukar ändra sitt beteende av fyra olika orsaker: För att de i allmänhet litar på myndigheterna och överheten, för att de kan acceptera expertkunskap, för att de annars riskerar bli straffade eller för att de kan räkna med någon form av belöning.
Staten och de offentliga myndigheterna har å sin sida olika styrinstrument som de kan använda sig av för att försäkra sig om följsamhet.
Traditionellt brukar man tala om piska (sanktioner), morot (incitament) och predikan (kunskapsstyrning). På senare år har vänliga knuffar i rätt riktning – nudging – stigit fram som ytterligare ett instrument för att få folk att ändra sitt beteende.
I vanliga fall hjälper tiden medborgarna att vänja sig vid nya föreskrifter.
När nya skyldigheter påförs medborgarna sker det över en lång tid så att det finns tid att informera folk och bygga upp kapacitet. Den nya vägtrafiklagen som träder i kraft 1.6.2020 godkändes redan för två år sedan och har gett samhället tid att anpassa sig bland annat till de nya kraven på att att cyklar ska förses med rött baklyse.
Lagen innehåller dessutom möjligheter att verkställa vissa nya krav på skyltar och markeringar först inom två, tre eller tio års tid efter att lagen trätt i kraft.
Inom andra sakområden, till exempel när det gäller att förfina sopsorteringen eller begränsa tobaksrökning, börjar man med mjuk styrning av beteenden och trappar upp styrningen efter hand. När mer förpliktande lagstiftning träder i kraft har en stor del av befolkningen redan ändrat sina beteenden.
I en tredje policykategori, till exempel förvaltningsreformer, händer det att mer tid bidrar till att politiken urvattnas.
I det krisläge som rått våren 2020 har det inte gått att räkna med att folk vänjer sig med tiden. I stället har statsmakten behövt sprida en känsla av krismedvetenhet som föder en insikt om behovet av att alla måste ändra sitt beteende snabbt.
Regeringens auktoritativa kommunikation i början av krisen gjorde att finländarna i ännu större utsträckning än väntat gjorde som myndigheterna ville: tvättade händerna, började distansjobba och minskade sitt sociala umgänge.
Samtidigt hade både allmänheten och medierna svårt att uppfatta skillnaderna mellan statsmaktens olika styrmedel.
De rekommendationer som juridiskt sett var en predikan eller en vänlig knuff, uppfattades av många som påbud med straffpåföljder.
Den allmänna krismedvetenheten födde till en början nästan orimliga krav på snabbhet från myndigheternas sida. Det kunde inte gå snabbt nog att få iväg ett flygplan till Kina för att hämta hem skyddsutrustning eller få till stånd ett stödsystem för företag som förlorar på krisen.
I båda fallen skyndade man på processerna och lättade på de vanliga regelverken. När det sedan gick lite snett i båda fallen blev det också en kritikstorm, när de hastigt upphandlade munskydden inte höll måtten och en liten del av företagsstöden gick till företag som kanske klarat sig utan.
Därför finns det två viktiga lärdomar av en vår med fast forward-knappen intryckt: Om det verkligen behövs kan både folk och institutioner ändra sina beteenden snabbt, men i offentlig politik är det sällan möjligt att både agera blixtsnabbt och göra allt rätt.
Siv Sandberg,
Projektledare, offentlig förvaltning, Åbo Akademi
 
 
 
 

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *