Nya tider, nya myndighetsnamn
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Välkommen att delta i en undersökning om städernas livs-, drag- och hållkraft!”, stod det på ett kort som landat på min tamburmatta.
Med tiotals seminarier om kommunal utveckling i bagaget kunde jag lista ut att ”livs-, drag- och hållkraft” syftade på elinvoima, vetovoima och pitovoima, men jag undrade i mitt stilla sinne om någon annan som fått enkäten begrep vad den handlade om.
Treenigheten myntades av någon regionutvecklingskonsult för kanske fem år sedan och har letat sig in i dagligt språkbruk hos kommunala tjänstemän och politiker. Kort sagt handlar det om olika åtgärder för att få folk och företag att trivas och blomstra på en ort; att dra till sig nya människor och investeringar, men också att få dem att hållas kvar.
Årsskiftet 2022–23 utgör ett slags kulmen för en trend som kommit krypande under de senaste årtiondena. Det har blivit vanligt att ge offentliga verksamheter namn enligt de mål man vill att de ska uppnå, istället för att utgå ifrån de aktiviteter myndigheten har ansvar för.
Välfärdsområdena har tagit över hela ansvaret för hälsovården, socialvården och räddningsväsendet. Välfärd är ett mål, hälsovård, socialarbete och räddningstjänst är aktiviteter för att nå målet.
I kommunerna tillsätts nya livskraftschefer för att hantera omställningen från en kommun med ansvar för vård och omsorg till något nytt. Livskraft är ett mål, planläggning, företagsrådgivning och evenemangsplanering aktiviteter som kan leda fram till målet.
Språkvårdsmyndigheterna gillar inte målnamnen och har avrått från både livskraft och välfärd. Politikerna, som stiftar de lagar som gett oss välfärdsområden och har bestämt att kommuner ska främja livskraft, verkar däremot förtjusta i att använda språket för att signalera vad de vill åstadkomma.
Det här är inget unikt för Finland, utan hänger ihop med den förvaltningsideologi som en gång kallades New Public Management och som vid det här laget har funnits i över trettio år. På ett övergripande plan handlar det om att marknadstänkande vunnit insteg i den offentliga sektorn.
När myndigheter får namn som innehåller målord som välfärd, livskraft eller tillväxt kan det ses som ett sätt för politikerna att signalera: ”Se här vad ni får för era skattepengar!”.
Ett annat uttryck för samma sak är att statliga och kommunala myndigheter blivit allt mer lika företag i sin framtoning. Myndigheterna har fått egennamn, logotyper, visionsdokument och egna profiler på Instagram och TikTok. Välfärdsområdenas korta och klatschiga vardagsnamn, till exempel Varha för Egentliga Finlands välfärdsområde, är ett exempel på den här trenden.
Med tanke på myndighetens långa och krångliga namn är en förkortning som fungerar till exempel i webbadresser välkommen, men utan kontext är det inte lätt att lista ut att Varha, Pohde och Soite är social- och hälsovårdsmyndigheter och inte bilaffärer, gym eller ingenjörsbyråer.
I jämförelse med robusta aktivitetsnamn som hälsovård och planläggning är risken med målnamn som välfärd och livskraft, eller akronymer som Varha, Pohde och Soite, att de kommer att kännas föråldrade den dag det dyker upp nya och fräscha begrepp i det offentliga samtalet.
Lars Huldén sade det redan 1973, i diktsamlingen ”Herdedikter”:
”Viktigt för den/som vill bli tagen på allvar/är att skapa en ny terminologi./Vidare måste han lära sig/att behandla den ledigt/utan att tveka om betydelsen./Då blir han tagen på allvar/under några år.”
Här kan du läsa flera kolumner av Siv Sandberg.
Stora toppstyrda offentliga och privata organisationer har i sekler dragits till utopier och förenklande begrepp och just därför ofta misslyckats. Nya begrepp som tilltalar det lokala, vanligtvis komplexa lokala sammanhanget brukar leva och fungera längre.
Livet är lokalt.