Kim Lund 01.03.2023 19:25

Yana är en ung rysk kvinna som på inrådan av sin väninna har kommit till Åbo för att sälja sex. Hon är arbetslös och hemma i S:t Petersburg tar hennes mamma hand om den två-åriga dottern.

I april 2005 sitter Yana i en lägenhet i Kråkkärret och väntar på nästa kund. Men när det ringer på dörren är det i stället två poliser som står i trappuppgången.

Här startar utredningen av en omfattande kopplerihärva som går under namnet ”Money train”, penningtåget, och som den numera pensionerade kriminalöverkonstapeln Kenneth Eriksson beskriver i sin bok ”Rahaan Kahlitut” som han skrivit tillsammans med kriminalinspektör Petri Rainiala.

– Koppleriverksamheten leddes från Ryssland, men det praktiska arbetet med att organisera och styra upp sexhandeln sköttes av ryssar som var bosatta i Åbo. Sammanlagt identifierade vi 252 kvinnor som jobbade för ligan i olika städer runt om i Finland. Antalet kunder som kvinnorna var tvungna att ta emot varierade, men genomsnittet låg på tio per dag, säger Eriksson.

Pressbild

Under största delen av sin poliskarriär har Eriksson jobbat med fall som har med människohandel, prostitution och koppleri att göra. För sutenörerna är det här en lukrativ bransch, men för de utsatta kvinnorna är arbetet allt annat än lönsamt.

En välorganiserad koppleriring består av flera aktörer. En person ordnar med bostäder, en annan sköter webbsidorna, en tredje fungerar som chaufför, och sutenören övervakar verksamheten. Alla tar sin andel av förtjänsten och för den prostituerade återstår endast småslantarna.

– Vi hade ett fall där kvinnor från Moldavien förtjänade mellan 1 000 och 2 000 euro per dag, själva fick de behålla 100 hundra euro, resten tog sutenören hand om.

Många lägenhetshotell vet vad som pågår i rummen, men ägarna skiter i det.

Enligt Eriksson har sexhandeln ökat explosionsartat det senaste året. Antalet kvinnor som har kommit till Finland för att sälja sex har ökat med över 30 procent på ett och ett halvt år. Det beror delvis på att gränserna öppnades efter coronapandemin, men också på att priset på sextjänster i Finland är så högt.

– För en halv timme med en kvinna betalar du cirka 100 euro, i Europa ligger på priset på mellan 50 och 60 euro, det är alltså mycket mer lönsamt att komma hit. Det är också lätt att hitta bostäder. Många lägenhetshotell vet vad som pågår i rummen, men ägarna skiter i det. Här borde polisen vara aktivare och slå till hårdare mot de här hyresvärdarna.

Finns det fall där kvinnorna frivilligt säljer sex, eller är det alltid frågan om tvång?

– Vad är nu sen frivilligt? Om du inte kan få jobb i ditt hemland, pengarna är slut och situationen så dålig att du inte kan leva ett drägligt liv, kan prostitution vara det enda sättet att få ett bättre liv.

– Det är sällan frågan om direkt tvång, men det finns alltid någon annan som utnyttjar och tjänar pengar på dig.

Det finns en myt om den lyckliga horan – finns hon?

– Min åsikt är att hon inte finns, det har jag tyvärr sett. Det kan finnas en minimal andel prostituerade som tycker att det är ett drömjobb, men man kan fråga sig om den ena procent av alla kvinnor som är av den åsikten ska få styra hela branschen.

I Finland är det tillåtet att köpa sex så länge den prostituerade inte är utsatt för människohandel eller koppleri, i Sverige är all sexhandel kriminaliserad. Eriksson tycker att Finland borde följa Sveriges exempel.

– Det är lite speciellt att Finland som har förbundit sig att motarbeta människohandel fortfarande accepterar att man köper sex.

– Sexhandeln tar inte slut bara för att man förbjuder den, men en kriminalisering skulle ge en stark signal att samhället inte tycker det är okej att köpa en annan människa.

Kim Lund
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln