Förflytta dig till innehållet

Ny attityd till invandring ett måste för finländsk arbetsmarknad

Privat

I stora delar av Norden ser ålderspyramiden felaktigt ut då allt fler ungdomar dras till storstäderna och utbildningsmöjligheterna. De blir kvar där eftersom de kanske hittar sin livspartner och vill dra nytta av högre löner och det rika service- och kulturutbudet. Men, vem skall arbeta inom industri, vård, transport och lant- och skogsbruket när det inte finns någon återväxt av arbetskraft på mindre orter? Lösningen är att öppna portarna för rekrytering av utländsk arbetskraft – exempel finns på att vinsterna med en sådan politik är mycket större än de avigsidor som lyfts fram i de feta rubrikerna.

Om vi i Norden anser att vi med vårt låga barnafödande kan upprätthålla sysselsättning och välfärd med en minskad befolkning och sätta en propp i alla tillförselkanaler så kommer vår del av världen att sakta torka ut. Vi behöver en arbetsrelaterad invandring, motiverade personer som vill arbeta hårt för att skapa sig ett bättre liv och som är tacksamma för att vi erbjuder dem en chans att bli en del av vårt samhälle och att få utveckla sig i sina yrkesliv.

Vem minns inte gårdsplanerna i Svenskfinland under sextio- och sjuttiotalet när hemvändarna parkerade sina blänkande bilar framför de röda stugorna under sommarsemestern? Sverige öppnade sin famn för finländare eftersom industrin och byggföretagen behövde flitiga händer för att hålla hjulen rullande i en snabbt växande europeisk och global ekonomi.

Även om skeendet bidrog till avfolkningen i många byar så gav det duktiga ungdomar chansen att visa framfötterna. De fick också ekonomiska förutsättningar att försörja sig själva och hjälpa sina åldrande föräldrar med bidrag till renovering och vardagsliv. Och sist men inte minst – många fick i Sverige impulsen att starta egna företag, som i flera fall blivit mycket framgångsrika.

I dag är det människor från andra länder som står till förfogande när vi behöver rekrytera personer för olika tjänster. Den senaste tiden har man diskuterat intensivt om hur rekryteringen till den nya batterifabriken i Vasa skall lyckas – i Sverige har Northvolts etablering i Skellefteå ökat trycket på arbetsmarknaden och också på bostadsmarknaden.

Många av dem som kommer att arbeta på de nya arbetsplatserna har en utländsk bakgrund. En VD för ett finländskt dotterbolag i Sverige konstaterade att han helst anställer invandrare eftersom de kommer till jobbet i tid, tar ansvar och är beredda till övertid om det krävs – de har helt enkelt en bättre arbetsmoral eftersom deras drivkraft att tjäna pengar och skapa ett bra liv är starkare än hos många infödda svenskar.

Enligt schablonmodellen arbetar invandrad arbetskraft främst inom serviceyrken som lokalvårdare, restaurangarbete, taxi- och bussförare, tyngre byggarbete och annat hantverk samt inom vården. Det är en delsanning – många som kommit till Sverige har en gedigen utbildning och arbetar nu som läkare, lärare, ingenjörer, inom finansbranschen och inom fria yrken som media, idrott och konst.

Andelen egenföretagare är högre bland utlandsfödda än bland inrikes födda – en följd av traditioner, men också ett resultat av diskriminering på arbetsmarknaden. Om man inte får ett jobb via Arbetsförmedlingen får man ta ansvaret på egen hand med finansiering från släkt och vänner.

USA är kanske det mest klassiska exemplet på att en nation sammansatt av hundratals etniska och socioekonomiska grupper kan vara mycket framgångsrik. Under hundra år var den amerikanska drömmen att få förverkliga sig själv ledande och USA blev världens främsta ekonomiska stormakt innan landet vek in på en återvändsgränd av intolerans och polarisering.

Rasism och uteslutande är faktorer som förr eller senare kommer att påverka ett land negativt. I Norden har vi inte råd att låta dem som vill arbeta stå utanför. Framför allt har vi inte råd att låta tillväxten koncentreras enbart till storstäderna med skenande bostadspriser och utanförstående som resultat. Det skapar en svår obalans i ekonomin med närande och tärande regioner.

Nationalekonomiskt är invandringen inget stort ärende på riksnivå i Sverige. År 2020 fick 88 814 personer uppehållstillstånd i Sverige. Av dem hade 17 % flyktingstatus. Samtidigt lämnade 48 937 personer Sverige. Antalet födda var 113 077 och antalet avlidna 98 000, vilket är en högre nivå än vanligt (+ 6,5 %) till följd av coronapandemin.

Trots den stora flyktingtillströmningen 2015-2016 är Sveriges sysselsättningsgrad i åldersgruppen 20-64 år fortfarande högst i EU och har inte påverkats nämnvärt under perioden med undantag för pandemimånaderna, 80,8 procent mot 76,5 procent för Finland. Det är enbart Schweiz och Island som ligger högre i Europa. Också sysselsättningen hos utrikes födda, 67,6 procent, är högre i Sverige än i många europeiska länder utom i Östeuropa.

Kostnaden för invandringen uppgår till ca 1,6 procent av den svenska bruttonationalprodukten. Då har man inte räknat med tillskottet till arbetskraften och en förstärkt skattebas, utan enbart utgifterna för bostäder, socialskydd och språkutbildning.

Enligt färsk ekonomisk statistik ligger Sverige genomsnittligt till beträffande arbetskraftsinvandring i Europa, 0,46 procent av befolkningen årligen. Finland ligger näst lägst i Europa med 0,16 procent, Luxemburg högst med 3,01 procent. Utbildningsnivån är avgörande för hur hög sysselsättningen är hos invandrade grupper – därför ligger Schweiz högt med 1,08 procent och samma språk som grannländerna.

Enligt den finska statistikcentralen ligger flyttnettot på 15 000personer per år. Denna siffra beräknas vara stabil, men det kommer år 2031 inte att finnas någon finländsk region där antalet födda överstiger antalet avlidna. Med tanke på att åldersfördelningen är ogynnsam kommer 100 arbetstagare att bli tvungna att försörja fler än 100 andra invånare – i Sverige är talet tack vare invandringen gynnsammare, kring 80.

I Sverige har många mindre orter, till exempel i Dalarna, i Jämtland eller kring Örnsköldsvik, fått ny livskraft genom att flyktingar fått en tillflykt där – skolan har fått nya elever, butiken nya kunder, bussbolagen nya passagerare och lokala företag och kommunerna ny arbetskraft.

Hemligheten bakom att dessa orter har lyckats är öppenhet och tolerans – man ser de nya människorna som människor, som en tillgång. Tyvärr gäller inte samma för flera bruksorter i södra Sverige, där både fackföreningar och lokala politiker ser på nykomlingarna med misstro.

När det gäller oron för kulturella skillnader så är det knappast en avgörande fråga. I de flesta byar ryms alla mellan baptister och kommunister, självständiga bönder, duktiga företagare och kunniga hantverkare, gamla och unga, kvinnor och män. Det kommer inte att påverka balansen om det dyker upp någon mörkhyad familj eller någon som har islam som religion.

Det viktiga är att alla både vill och ges möjlighet att bidra med sin insats. Framgångsrika länder har lyckats genom att man tar tillvara alla mänskliga resurser – det gäller framför allt länder med en liten befolkning som de nordiska. Låt oss därför reflektera över hur vi vill säkra vår framtid – en öppen dörr för dem som vill investera sin kompetens och sitt framtidshopp hos oss är en mycket god investering.


Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter