Förflytta dig till innehållet

Nu är det vi vuxna som ska bära ansvar

Jag kommer ihåg det så bra, hur jag i början av det här koronaåret sa till min kollega att som tur är man inte ung.

Att isolera sig och slopa sina sociala kontakter är en helt annan sak i det skede av sitt liv när man är som mest beroende av sina vänner och sitt sociala umgänge, när man bor ensam och inte har någon egen familj ännu eller ännu bor hemma men känner sig ganska trött på sin egna föräldrar.

Då visste jag ännu inte hur länge denna tid av isolering skulle räcka. 

Ungefär ett år senare är oron för barn och unga artikulerad av såväl forskare, beslutsfattare som av de unga själva. Redan i våras rapporterade kommunerna om svårigheter att få stödet för inlärning att fungera på distans, lärare rapporterade om elever som försvunnit under distansundervisningsperioden och i höst har studerandeorganisationerna varnat om växande illamående, utmattning och depression.

Ungdomsbarometern som publicerades för en vecka sedan vittnade om att unga aldrig känt sig så missnöjda med livet under hela den tid som Ungdomsbarometern utförts, sedan år 1997.

Och det är ju inte så underligt att illamåendet och missnöjet växer. Det är många som blir utan upplevelser man bara får vara med om en gång i livet, och ett år är en enormt lång tid för barn om man inte kan träffa sina kompisar eller delta i sin hobby.

Fastän vi måste göra allt för att minska antalen coronafall, är det viktigt att det nu förs en diskussion om hur vi kan göra det på ett sätt som skapar minsta möjliga skadliga effekt för barn och unga. 

Det står klart att det behövs mer restriktioner för att minska antalet närkontakter och därmed även antalet nya coronafall. Lika klart är det i min mening, att dessa nya restriktioner måste vara tydligt riktade mot den vuxna befolkningen.

Syftet med alla restriktioner måste vara att vuxna bär sitt ansvar så att barn och unga kan ha möjlighet att fortsätta att gå i skola och delta i sina hobbyer, på ett säkert sätt. 

De nya verktyg som nu ingår i den uppdaterade smittoskyddslagen bör tas i bruk, och speciell uppmärksamhet bör riktas mot arbetsplatserna, där smittofallen ökat allt mer. Smittspridningen på varvet i Raumo är ett bra exempel på att det finns mycket som måste förbättras även på arbetsplatserna, och arbetsgivarna måste klara av att bära sitt ansvar bättre än nu.

Lika viktigt är det att vi även tittar framåt, på hur vi kan stöda barn och ungas välmående när den akuta epidemin är över. Det är då som vi verkligen kommer att se om Finland lärt sig av sina erfarenheter under 90-talets depression, och de misstag som gjordes då.

När den akuta krisen är över och såväl politiken som vardagen har återgått till det normala, då måste det fortfarande finnas en vilja och en förståelse för att det behövs satsningar på såväl utbildningen som ungdomsarbetet och tjänsterna för barn och ungas psykiska välmående.

De möjliga luckor som nu uppstår i fråga om inlärningen och de svårigheter som många familjer tampas med repareras inte under en vårtermin eller ett år. Att fixa dem kommer att kräva satsningar och vilja under flera år framöver.

Dessa satsningar är våra barn och unga verkligen värda, efter alla uppoffringar de gjort under denna pandemi.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter