Förflytta dig till innehållet

Nordiska säkerhetsdiskussioner

Åbo Underrättelsers logo

Säkerhetsfrågor diskuterades intensivt i anslutning till Nordiska rådets session som nyligen avslutades i Helsingfors.

Stats-och utrikesministrarna kom med synpunkter och ställningstaganden av dignitet bland annat vid en presskonferens.

Beslut fattar man inte, nordiska rådet har inte den statusen vilket knappast någon heller anser att det skall ha vad beträffar säkerhetspolitik. Men det är ändå fruktbart att man har ett forum där man träffas på toppnivå och kan ta upp känsliga frågor tillsammans.

Låt mig konstatera att säkerhetsfrågor var i det närmaste tabu att ta upp vid sessioner under kalla krigets dagar. Det förekom att det gjordes försök men det blev därvid.

Det var i regel Finland som utpekades som den som höll mot diskussionerna på grund av känsligheten angående landets relationer till Sovjet. De nordiska länderna hade starkt olika utgångslägen hur man löst sina säkerhetsproblem.

Danmark och Norge var medlemmar i Nato vilket gjorde att man hade en lösning som gick så långt man kunde komma.

Sverige hade sin egen lösning eller en så kallad neutralitetsmodell eftersom man inte ville binda sig till Nato vilket skulle varit helt möjligt.

Ett antal svenska politiker har sagt att man inte ville göra det för att det skulle accentuerat Finlands problematiska geopolitiska situation. Jag tror inte att det verkligen förelåg så.

Neutralitet är ett svårt begrepp att uppfylla och alldeles särskilt på säkerhetspolitikens område eftersom man kan vara säker på att det särskådas.

Svårt blev det också för Sverige men kanske till all lycka – i efterhand. När det framkommit att neutraliteten varit synnerligen ihålig emedan det konstaterades att Sverige hade haft ett avancerat säkerhetspolitiskt samarbete med USA.

Visst har Sverige medgett att så har skett men man har inte haft någon intensiv debatt i ämnet. En som talat öppet om det som hände är historikern och författaren Peter Englund.

För Finlands del var säkerhetspolitiken under hela det kalla kriget mycket komplicerad och innehöll många dramatiska upplevelser.

Det är inget tvivel om att vi var hotade av Sovjetunionen både politiskt och militärt. Politiskt genom att Sovjet försökte och påverkade vår inrikespolitik.

Bland det starkaste var att man lade sig i regeringsbildningarna. De nordiska länderna utövade hård kritik och ansåg att Finland var för eftergivna mot Sovjet.

Det framkom sällan i den nordiska pressen att finska politiker också höll emot på ett ganska hårt sätt. Men lätt var det säkert inte när Sovjet framställde sina psykologiska ”pogromer.”

Folkopinionerna ansåg att vi dominerades långt av den sovjetiska kommunistdiktaturen. I Sverige fanns det beslutsfattare som dock ansåg att vi var en stark klippa som vågade stå emot det sovjetiska väldet och som hade stor betydelse för svenskarna som buffert.

Men nu befinner vi oss i en annan situation där kontakter och diskussioner är möjliga.

Fastän Finland och Sverige inte ännu är medlemmar i Nato har det under ansökningsprocessen stimulerat den nordiska diskussionen om säkerhet.

Försvarsamarbetet mellan Finland och Sverige tog ju sin början innan Natoopinionerna i länderna förändrades. Det var Rysslands aggression som förändrade opinionsklimatet.

Men vi kan dra nytta av detta samarbete trots att vi ännu inte är i Nato. Kanske främst när det gäller materialanskaffningar till försvaret och gemensamma övningar.

I Sverige har beslutsfattare och medierna framhållit Finlands betydelse för hela ansökningsprocessen till Nato. Diskussionerna i Sverige föresvävades av ganska stora politiska komplikationer.

Men nu har vi kommit så här långt och vi får hoppas att det snabbt leder till höjd säkerhet för länderna.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter