Nobelpris för människans förmåga att uppleva och tolka den omkringliggande världen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är Nobelveckan och i skrivande stund har Nobelpriset i fysik samt Nobelpriset i fysiologi eller medicin tillkännagivits.
Pristagarnas banbrytande upptäckter har hjälpt oss förstå komplexa skeenden i vår värld och förklarat en viktig del av vår förmåga att uppfatta omgivningen.
Vi lever i en värld i snabb förändring och prisen känns ”rätt i tiden”.
Årets Nobelpris i fysiologi eller medicin tilldelades David Julius och Ardem Patapoutian för upptäckten av receptorer på våra cellers yta som uppfattar temperatur och beröring. Denna förmåga är avgörande för vår överlevnad.
I sina intervjuer betonade pristagarna betydelsen av nyfikenhet och modet att ställa de stora frågorna men även betydelsen av goda kolleger, en stimulerande intellektuell arbetsmiljö och tillgång till expertkunnande, högklassig apparatur och sofistikerade verktyg.
Att nyheterna nådde mig i ett möte på Åbo Akademis campus där vi diskuterade framtidens bildnings- och forskningsmiljöer och behovet av fysisk närvaro i ett fysiskt rum var ett roligt sammanträffande.
Priset är ett pris för cell- och molekylärbiologisk grundforskning som visar att det gör gott att träffas och krama om människor och inte bara vinka virtuellt.
Daniel Julius identifierade en sensor som registrerar värme i hudens nervtrådar genom att använda sig av kapsaicin, den brännande substans som finns i chilipeppar. Hans forskarteam visste att kapsaicin aktiverar nervceller som normalt registrerar smärta men hur detta sker var oklart.
Forskarteamet framställde ett stort bibliotek av DNA fragment som motsvarade de gener som är aktiva i nervceller som reagerar på smärta och temperatur och använde detta bibliotek för att framställa proteiner i celler som inte normalt reagerar på kapsaicin.
Efter ett ihärdigt detektivarbete hittade teamet ett fragment som fick cellerna att reagera på kapsaicin. Fragmentet kodade för en värmesensor som fick namnet TRPV1.
Ardem Patapoutians arbetade med att förstå hur celler reagerar på mekaniskt tryck. Han upptäckte en helt ny klass av sensorer som finns både i hudens nervändar och i inre organ.
Hans team hade identifierat en cell som reagerade med en nervimpuls när man tryckte på den med en mikropipett. Genom att en efter en inaktivera över 70 gener som kodade för receptorer på cellens yta hittade teamet den gen som var viktig för cellens tryckkänslighet. Sensorn fick namnet Piezo1 efter grekiskans ord för tryck (í; píesi).
Piezoreceptorer behövs även för kroppens förmåga att känna av beröring på huden, för att känna av kroppens olika delar och deras position i rummet. Dessa mekaniska receptorer har flera andra livsviktiga funktioner, såsom att registrera tryck i lungor, urinblåsa, tarm och i blodkärl.
Vid Åbo Akademi funderar vi kring hur mekanisk stimulans av våra celler påverkar vår hälsa och våra organs förmåga att läka. Forskarna i spetsforskningsenheten CellMech@ÅA undersöker hur mekanisk belastning påverkar hjärtats och blodkärlens form och funktion, cancercellers förmåga att röra sig, inflammation och vår huds läkningskraft.
Årets Nobelpris i fysiologi eller medicin var en positiv överraskning.
Jag tror dessutom att priset kommer att stimulera forskningen och läkemedel mot kroniska smärtor.