Nedskärningar, nedskärningar, nedskärningar – ”mitt i en lågkonjunktur undergräver regeringen människors framtidstro”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sedan i höstas har vi i riksdagen behandlat den ena efter den andra av regeringens många nedskärningar i socialskyddet, som är historiskt drastiska till sin omfattning. Nedskärningarna slår särskilt hårt mot de mest utsatta i samhället, men de slår också hårt mot vanliga arbetstagare och ökar otryggheten och fattigdomen i vårt samhälle.
Riksdagen behandlar för tillfället regeringens förslag om häftiga nedskärningar i det inkomstrelaterade arbetslöshetsunderstödet. Förslaget innebär en tvådelad nedskärning.
Den första nedskärningen på 20 procent kommer att träda i kraft efter cirka två månaders arbetslöshet, och efter åtta månader kommer ytterligare 5 procent att dras av – så att den totala nedskärningen blir en fjärdedel av hela arbetslöshetsunderstödet.
Nedskärningen kommer att påverka cirka 80 000 arbetslösa, vars arbetslöshetsersättning kommer att sänkas med i genomsnitt 300 euro per månad.
I många fall kommer dock nedskärningarna att bli mycket större, när man tar i beaktande regeringens andra nedskärningar i socialskyddet: till exempel kommer en deltidsarbetande med två barn och en månadslön på 2 500 euro att förlora upp till 715 euro per månad, eftersom regeringen redan tidigare fattat beslut om att avskaffa barntillägget och den så kallade skyddsdelen.
Nedskärningarna leder även till att många med låg lön i praktiken kommer att förlora rätten till ett inkomstrelaterat arbetslöshetsunderstöd helt och hållet efter två månader.
Detta beror på att arbetslöshetsunderstödet efter nedskärningen på 20 procent kommer att vara så lågt för dem att det är på samma nivå som de grundläggande förmånerna.
Vi talar om människor, till exempel inom servicesektorn, som redan färdigt har det svårt på grund av låga löner men som också i fortsättningen måste kunna bo någonstans, resa till jobbet och köpa mat till sig själva och sina familjer.
Regeringen ökar fattigdomen bland finländarna och försvagar köpkraften vid en tidpunkt då den nationella ekonomin är på väg in i en recession.
Det framgår tydligt av lagförslaget att dessa förändringar också tar det finska systemet längre bort från de andra nordiska länderna. Danmark har en mycket högre nivå på det inkomstrelaterade arbetslöshetsunderstödet, och det kan betalas ut i två år under en treårsperiod.
Nivån sjunker i allmänhet inte när arbetslösheten blir längre, men även i Sverige sjunker den med endast 10 procent först efter 200 dagars arbetslöshet.
Dessa nedskärningar säger allt om regeringens människosyn och dess sätt att hantera arbetslösheten – i centrum står en felaktig uppfattning om att arbetslöshet beror på att vi har ”alltför bra” sociala förmåner.
Vi vet och har forskning som visar att problem med hälsa, brist på den typ av kompetens som arbetsgivare söker samt åldersdiskriminering på arbetsmarknaden däremot har stor inverkan på möjligheterna att få ett jobb.
Ingen av dessa frågor, inte en enda, har beaktats av regeringen. Inte en enda åtgärd för att åtgärda de verkliga problem som påverkar personers möjlighet att få jobb har presenterats. Ingen hjälp, inget stöd, enbart nedskärningar.
Även högt kvalificerade personer kan få det svårt att hitta ett jobb som motsvarar deras kompetens på bara två månader, vilket regeringen nu verkar förvänta sig. Mitt i en lågkonjunktur undergräver regeringen människors framtidstro.
Slutresultatet kommer att bli mer fattigdom och mer problem för färdigt utsatta personer.
Detta är ännu ett beslut som beskriver den centrala ideologiska linjen i Petteri Orpos högerregering: slå mot dem som redan har minst.
Här kan du läsa fler kolumner av Li Andersson.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.