Nedräkning pågår…
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag har funderat på tematiken kring den här spalten under de senaste dagarna. Utgångspunkten var en insikt om hur karriärstigar fungerar inom politiska organisationer.
Från min ungdom ute på vänsterkanten hade jag ett besvärligt minne från ett distriktmöte i Helsingfors. Jag hade just hunnit skriva in mig i det som då kallades DFFF, och – vips – valdes jag in i distriktstyrelsen.
Långt senare har jag med obehagskänslor kommit ihåg händelsen. Där finns nämligen ett mönster: man väljer in oerfarna eller mera entusiastiska än erfarna och resultatet blir att den unga entusiasten binds vid ett visst politiskt och socialt mönster.
Organisationer – bland dem politiska partier – har sina specifika karriärstigar och de blir lätt korrumptibla i meningen att man får sin lilla skjuts uppåt, men under förutsättningen att man håller sig till organisationens trygga inre mönster.
Jag var aldrigt riktigt bra på det sista – och har inte riktigt blivit bättre med åren, men det är en annan historia.
Orsaken till att jag kom att tänka på den här bakgrundshistorien handlar om Sannfinländarna. För att göra karriär inom partiet måste man följa ett visst mönster. Hela den högsta partiledningen har skapat sig en inre trovärdighet genom skriverierna på diverse sociala medier.
Strukturellt handlar det alltså inte om enskilda individers enskilda skriverier, som de naturligtvis har rätt att ångra sig om. Det handlar om att uppvigla och styra en gruppering.
Det var bakgrunden till att de också kunde utföra sin kupp mot den föregående partiledaren Timo Soini. Det handlar alltså om ett socialt och politiskt mönster, som är till skada för Finland. Jag ifrågasätter alltså inte deras rätt att yttra sig, men jag vill samtidigt försvara vårt land och – i möjligaste mån – landets befolkning (ursprunglig eller inflyttad) från att låta fenomenet sprida sig.
Sannfinländarnas sätt att skriva och beskriva påverkar hela den samhällspolitiska debatten. Därför var det med ett tilltagande obehag jag noterade samlingspartisten Atte Kalevas senaste skriverier.
Jag har skrivit metervis om hur svår moderniseringen är – och har varit. Hela 1930-talets mörkaste perioder i Europa handlar om hur svår moderniseringen är. Den är speciellt svår för islam! Men varför?
När det muslimska brödraskapet skapades under 1900-talets första decennier, handlade det om en reformrörelse inom islam. Sen blev engelsmännen oroade och tvingade den egyptiska diktatorn att förfölja brödraskapet. Suez-kanalen var långt viktigare än mänskliga fri- och rättigheter. Men det låste moderniseringen för en del av islam.
Kom sen och kasta sten på dem som av vår kolonialistiska europeiska kultur tvingades bort från moderniseringens knaggliga stig!
Det var det här jag hade tänkt skriva om. Sen ringde Ilta-Sanomats redaktör och jag var – för min egen själsfrids skull – tvungen att säga vad mitt hjärta var fyllt av.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.