Natomedlemskap är att positionera sig som fiende till Ryssland
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Nato. Vi lever i en tid av informationskrig och sanningen är som känt krigets första offer. Opinionsmångfald är i ett sådant läge speciellt viktig.
I den värld som vi alltmer innesluts i är inte bara medier mobiliserade utan tyvärr också ett perspektivstyrande hybridmaskineri på internet (Google, Youtube etc.) som avgör vad som är tillgängligt och vad som inte är det.
Redan före Majdan var det uppenbart att ett gentemot Ryssland inte särdeles fördelaktigt stämningsläge växte fram i Europa och i USA. Behovet av en ny fiendebild för att legitimera Nato efter Warszawapaktens upplösning var samtidigt stort.
Reaktionerna i Ryssland blev på motsvarande sätt alltmer avvisande och låsta. Vi ser de tragiska konsekvenserna.
Det kulturellt och språkligt mångfacetterade landet Ukraina lider under ett inbördeskrig där stormakterna agerar både i bakgrunden och i förgrunden. Kriget har de facto redan före sitt nuvarande skede med få avbrott pågått i åtta år.
Under konflikten mellan Kiev och det ryskspråkiga östra Ukraina räknar man med tiotusentals sårade och 14 000 döda redan före 2022.
I februari 2022 trädde kriget in i en ny beklagligt omfattande fas. Somliga talar nu starkt för svenskt och finländskt Natomedlemskap och hänvisar då till ett hot från Ryssland. Ett sådant hot kan förstås inte kategoriskt uteslutas, men det finns också många andra hot.
Att alla stormakter är problematiska kan man enligt J. K. Paasikivi utgå ifrån. Samtidigt finns det skäl att fråga sig var expansionismen under de senaste trettio åren har varit störst.
Nu pågår ett krig i Ukraina. 1994 förde Boris Jeltsin ett krig i Tjetjenien, som några år senare blossade upp på nytt. Men man bör givetvis också beakta den östeuropeiska utvidgningen av Nato och likaså Jugoslavien, Irak, Libyen, Jemen, Syrien, Sudan, Afghanistan…
Den upptrappade sanktionspolitiken mot många länder runt om i världen är också den förödande. Även den som här nöjer sig med konstaterandet att det än är en stormakt som agerar självsvåldigt, än en annan, har skäl till eftertanke.
Dessa världspolitiska konjunkturer talar inte för att välja sida. Speciellt oklokt vore detta om det sker i en upptrappad atmosfär som hindrar lugn bedömning.
Tyvärr finns det starka skäl att frukta att Natomedlemskap skulle innebära delaktighet i organisationens maktpolitiska strävanden.
Man ska inte glömma att USA har över 700 militärbaser i vitt skilda väderstreck, inte enbart i gamla och nya Natoländer. Dessutom utvidgas Nato nu också i helt nya riktningar.
I december 2021 ingick Colombia som första latinamerikanska land ett partnerskapsavtal med militäralliansen och nu talas det om en utvidgning i riktning mot Stilla havet.
Natomedlemskap handlar inte enbart om säkerhetsgarantier i en riktning, utan också om att ställa upp för blockets i hög grad amerikanska intressen var de än hotas. Detta var ett av skälen till att de Gaulle valde att hålla Nato och Frankrike i sär.
De facto finns det idag i Frankrike starka krafter inom ett omfattande politiskt spektrum som pläderar för en återgång till denna självständiga linje.
Hypotetiskt kan man fråga sig hur det i ett sådant fall skulle te sig om Sverige och Finland går med i och Frankrike några år senare lämnar Nato.
I Österrike visade en enkät i april 2022 att 90 procent av befolkningen anser landets neutralitet viktig. Ett faktum är också att Natotillhörighet på många håll i världen för företag och privatpersoner betyder att de uppfattas som delar av det amerikanska imperiet.
När Europa ersätter självständig politik med transatlantisk följsamhet försätter det vår världsdel i ett speciellt utsatt läge. Helt nyligen framhävde den amerikanska generalstabschefen Mark Milley inför kongressen att Nato bör skapa flera permanenta baser längs gränserna mot Ryssland. Man kan föreställa sig vad det skulle innebära för Finlands långa gräns och det i en tid då kärnvapen inte avvecklas utan ytterligare utvecklas.
Att uppgå i detta block vore att kortsiktigt positionera sig som varaktig fiende till Ryssland, något som inte bådar gott för framtiden – en framtid som i dedollariseringens tecken också kan inrymma en nedgång för USA, varvid även säkerhetsgarantierna skulle urholkas, men den nya fiendskapen med Ryssland bestå.
Jan-Ivar Lindén
Docent i filosofi, verksam vid institutionerna i Heidelberg och i Helsingfors
”I februari 2022 trädde kriget in i en ny beklagligt omfattande fas.”
Den som samlar på bisarra eufemismer fröjdas säkert över att se ett flagrant angreppskrig beskrivas på detta vis. Även i finländska skolböcker stod det fordomdags hur vinterkriget bara ”bröt ut”. Att det skedde genom den ena partens oprovocerade angrepp ansågs inte värt att nämna.
”I Österrike visade en enkät i april 2022 att 90 procent av befolkningen anser landets neutralitet viktig. ”
Österrike kan till skillnad från Finland gläda sig åt att vara omgivet av rätt fredliga grannar, (om än inte enbart perfekta demokratier), av vilka de flesta till på köpet tillhör NATO. Om Kolahalvön, republiken Karelen och hela Leningradområdet hade frigjort sig från Kremls kontroll och utropat sig till en fri rysk republik, präglad av demokrati och yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och genuin fredspolitik, och om detta system hade hunnit rota sig under mer än ett halvsekel – då skulle jag också tycka Finland gärna kunde förbli neutralt.
Frankrike är de facto en kärnvapenmakt med permanent plats i
Förenta Nationernas säkerhetsråd och därmed följande vetorätt.
”Att […] positionera sig som varaktig fiende till Ryssland,”!!!
Ryssland beter sig så kränkande och fientligt, att de därmed har redan positionerat sig som fiende till en stor del av världen. De definierade ju 52 (minst) ”ovänliga” länder för en tid sedan, i vilket Finland ingår. Och denna position kommer med alla sannolikhet att bestå under lång tid.