Nationalskalpen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Johan Ludvig Runeberg råkade födas på lämpligt skolutflyktsavstånd från vår lågstadieskola och den omständigheten har del i att min relation till nationalskalden tidigt blev en smula kantstött.
Som det gamla barn jag var sög jag i mig nästan allt skolan erbjöd, men med skolutflykterna till husen där Runeberg vistats var det som med textilslöjden och plattfotsgymnastiken: Jag hade behövt ett bättre svar på frågan varför.
I Runebergs stuga luktade det unket inne och cellulosa ute. I Vestmansmors stuga där Runeberg inlett sin skolgång fanns det en pulpet och en griffeltavla. Jag var inte imponerad.
På en bekants disputation om Runeberg och nationalismen sköljde minnet av de unkna lukterna över mig och jag måste pysa ut lite till den som satt bredvid. Hon förstod precis, eftersom hon hade det på samma sätt med Aleksis Kivi. För mycket, för tidigt.
1970-talet var orange plast, rårivna kålrötter och mängdlära. Vid övergången från folkskola till grundskola blev det mindre Runeberg i undervisningen. Det var kanske för mycket begärt att åtta–nioåringar automatiskt skulle förstå varför man borde visa intresse, eller till och med vördnad, för tomma hus där det en gång bott en nationalskald, eller ”nationalskalp” som någon skrev i ett provsvar.
Uppsättningen med tummade exemplar av Fänrik Ståls sägner som fanns kvar längst bak i klassrummet från folkskolans tid skvallrade om att det inte var särskilt länge sedan Runeberg och hans verk utgjort en bärande del av skolundervisningen i flera ämnen.
Äldre bybor kunde dikterna utantill och förhöll sig till personerna i Fänrik Ståls sägner som om de varit grannar, eller i varje fall huvudpersoner i en långkörare på TV.
Farmor upplyste mig att en fin teckning som min faster ritat av Lottas värld fått hänga kvar i skolan. Jag var nyfiken på hur den där världen kunde tänkas se ut, tills jag såg bilden och något besviket insåg att den föreställde Lotta Svärd.
Så sent som på 1990-talet kom två bybor ihop sig om huruvida den Lod som bott i ett soldattorp i utkanten av byn var samme Lod som i Runebergs dikt om Stål och Lod. Det var i och för sig en sympatisk tanke att Lod – den ädle krigaren som vägrade behålla sin tapperhetsmedalj om inte kompisen Stål också fick en – skulle ha tillbringat sina pensionärsdagar i Bäckby, men dispyten var ett bra exempel på att inlevelsen i berättelserna gjorde att fakta och fiktion flöt ihop.
För att inte tala om idealen ”att tala som Runeberg” och ”att skriva som Runeberg”. Fortfarande är det lätt att hitta influenser av Runeberg i synnerhet i amatörskribenters texter. I referat från pensionärsföreningars sommarutflykter och i hembygdsföreningars jubileumsskrifter brukar det vara lätt att ringa direkta Runebergscitat: Till flydda tider återgår min tanke än så gärna. Den kulan visste hur den tog. Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott. Därom kan jag ge besked, ty jag var med.
Kanske är det en nationalskalds främsta uppgift, att bidra med berättelser som hjälper oss förstå oss själva och ord att ta till när de egna formuleringarna inte räcker till. För många i min generation känns nationalskalden Runeberg främmande och hans språk pompöst i överkant, men många av oss flyr till Astrid Lindgren när de egna orden inte räcker till: Han fattas mig. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.
Och det var varken mitt eller Johan Ludvig Runebergs fel att det luktade unket på museet. Försenade gratulationer på 219-årsdagen, herr nationalskald!
Här kan du läsa flera kolumner av Siv Sandberg.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.