”Närvårdarna ska inte sköta matutdelning och sjukskötarna ska inte sitta fastklistrade vid skärmen hela dagen”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
De nya välfärdsområdena inleder sin verksamhet vid årsskiftet.
Utmaningarna är stora och tiden är knapp.
På samma gång står Finland inför en aldrig skådad kris inom vårdbranschen.
Som alla vet, råder det en akut brist på vårdpersonal inom i praktiken samtliga områden inom såväl hälso- och sjukvården som åldringsvården.
Precis som jag själv, vill också den absoluta majoriteten av finländarna se en löneförhöjning för vårdpersonalens del, och stöder också därför vårdarnas rätt till att strejka.
När det sedan kommer till skyldigheten att utföra skyddsarbete för att garantera den kritiska och brådskande vården, går folkets åsikter isär.
Majoriteten vill alltså se en löneförhöjning hos vårdarna, men många anser att strejkåtgärderna inte får äventyra människoliv.
Vårdarnas krav på ett femårigt avtal som skulle ge en årlig löneförhöjning på 3,6 procent utöver den allmänna löneförhöjningen i Finland, skulle enligt såväl Kommunarbetsgivarnas som Finansministeriets beräkningar resultera i cirka fyra miljarder euro hög årlig kostnadsökning efter fem år.
Detta är pengar som helt enkelt inte finns i Finland. Därför hoppas och vill jag tro att detta inte enbart är en lönefråga.
Flera händer i vården. Genom beslut om att endast yrkesutbildad vårdpersonal får arbeta inom vården har vi, i alla fall delvis, själva i Finland åstadkommit den nu akuta personalbristen.
Vi har nu i Finland 14,3 utbildade vårdare per tusen invånare i arbete. När man jämför detta med 10,9 i Sverige eller 6,2 i Estland blir man fundersam. Varför fungerar inte vården med detta antal vårdare?
Jag anser att den största orsaken är bristen på assisterande personal, vilken nu i praktiken helt försvunnit från vården. Här tror jag att den nya ettåriga omsorgsassistent-utbildningen behövs och kan spela en viktig roll.
Men också administrativ personal, exempelvis sekreterare, bör igen anställas inom vården, så att de vårdutbildade får arbeta med det de är utbildade till.
Närvårdarna ska inte sköta matutdelning på avdelningarna och sjukskötarna ska inte sitta fastklistrade vid skärmen på kontoret hela dagen.
Utöver detta har vi jämförelsevis ett mindre antal läkare inom vården i Finland (3,2 per tusen invånare medan exempelvis Sverige har 4,1).
Läkarnas antal bör alltså ökas, så att sjukskötarna inte ska behöva göra läkarnas jobb.
Finland behöver inom flera sektorer både arbetskraft som arbetar tillfälligt i landet och arbetstagare som har för avsikt att stanna för gott i vårt land.
För att lösa den akuta personalbristen inom vården är arbetsrelaterad invandring alternativet vi måste våga lyfta upp på bordet.
Det finns många andra åldrande länder som konkurrerar om dessa personer. Därför måste den arbetsrelaterade invandringen underlättas och de nu existerande hindren undanröjas.
På längre sikt är det ändå viktigaste att höja vårdbranschens dragningskraft och få människor att fortsätta arbeta inom vården.
Till det behövs en omställning av hela arbetskulturen. Det nuvarande, mycket strikta och hierarkiska sättet att leda arbetet bör ändras totalt.
Vårdarna måste ges en möjlighet att påverka och utveckla sitt arbete. Vårdarna är värda ett högkvalitativt ledarskap och det är här jag tror de största insatserna i förändring av attityder inom såväl organisationer som hos chefer och förmän behövs.
Ett meningsfullt arbete, uppskattning för utfört arbete och en fungerande arbetsgemenskap skapar förutsättningar för vårdarna att orka med det stundvis ytterst tunga arbetet.
Alla parters engagemang för att främja dessa är en förutsättning för att vi även i framtiden ska kunna hålla kvar den höga nivå och kostnadseffektivitet på vården, vilket Finland länge varit känd för i hela världen.
Man skall inte titta alltför mycket på statistik – att vi har en stor andel utbildade vårdare jämfört med grannländerna, men ändå vårdarbbrist på sjukhusen, beror på att så många valt att inte arbeta inom vården i Finland. Många har bytt bransch helt och hållet. En del jobbar utomlands.
Man brukar säga att pengar inte är allt, men i det här fallet är lönen jämfört med kraven inom yrket nog avgörande. Nu har vi nått dit att ungas intresse för att söka sig till vårdyrken har minskat drastiskt. Det bäddar för en växande katastrof inom de närmaste åren. Det räcker inte att fantisera om billiga vårdbiträden från utlandet.
Det är sant att arbetsfördelningen inom avdelningarna säkert kan och bör effektiveras och att vårdbiträden behövs. Men att återgå till en tid då man dikterar för en sekretrerare? Det tar också tid, och varje mellanhand ökar risken för fel. Datasystem finns för att minska på och försnabba rutinerna vid dokumentering. Att det sedan lagts ut tiotals miljoner på dataystem som är inkompatibla sinsemellan och ofta dessutom svåra och långsamma att använda är inte vårdarnas fel – men en expertrevision vore kanske på sin plats. Det finns definitivt rum för förbättringar. Grundproblemet kvartstår dock: Lönen släpar efter, rejält !
Jag tycker lika. När jag började jobba som sjukskötare på 80-talet, fanns det skilda baderskor, städerskor o närvårdare som skötte om basvården ( matning, hygien). Och sjukskötarna fick göra sådant som inte nämnd personal kunde. Dessutom skötte läkarna om alla ingrepp o sjukskötarna assisterade bara läkarna. Nu har massor av tidigare läkaruppgifter skjutits över på sjukskötarna. Då kunde också sjukskötarna diktera (liksom läkarna), och sjukskötarna fick därför mera tid för patienterna. Mycket var bättre förr! Det var mera ordning o reda vem som gör vad samt arbetstrivseln var bättre.
Håller helt med Guseff. Tycker även att läkarna inte borde behöva sitta och kämpa med diverse dataprogram .När det fanns läkarsekreterare kunde läkarna diktera vad som skulle uppdateras i patientjournalen och därmed hade de mera tid för patientens vård!