Förflytta dig till innehållet

När spel blir verklighet – och besöker oss

Johnny Långstedt.

För flera år sen – kanske tio – fanns ett mobilspel där man skulle designa ett dödligt virus. Ju större del av jordens population viruset förgjorde ju flera poäng fick man. En av de framgångsrikare strategierna var att skapa ett virus med en lång inkubationstid och tämligen milda symtom – till en början.

Förra veckan besökte ett virus mitt hem. Det påminde väldigt mycket om viruset i spelet. Min corona var betydligt mildare än min ”normala” flunssa som jag tampades med på sommaren. Det är svårt att tro att ett virus som har däckat hundratusentals människor globalt och flera tusen i Finland har så milda symtom.

Det började med att halsen kliade. En mycket svag torr hosta. Mest ett irritationsmoment som småningom övergick till huvudvärk, värre torr hosta, lite morgontäppthet. Inget att reagera på i vanligt fall och inget som jag reagerade på nu heller.

Det är här som viruset är lömskt. Man känner inte av det på en lång tid. Sedan blir det så småningom lite värre, inte nödvändigtvis någonting vi i pre-pandemitider skulle klassificera som att vara sjuk.

Precis som i virusspelet. Lång inkubationstid och milda symtom som man inte reagerar på. Viruset får möjligheten att sprida sig vidare innan vi alarmeras. Det är väl så virus fungerar. De vill inte ta koll på värden utan sprida sig genom den. När värden dör, dör även viruset. Så bättre om vi hålls vid liv och för vidare viruset till våra medmänniskor.

Hela processen med hemtestandet var intressant. Vi hade ett litet labb hemma och fick leka biologer en stund. Hela indikatordelen blev rosa! Småningom blev den vit igen. Ett rött streck vid bokstaven C och ett allt tydligare streck vid T. Sablar, positivt!

Sen måste vi fundera vem vi träffat under de senaste dagarna. Tur nog jobbar jag distans så mina kolleger blev skonade. Men jag träffade flera goda vänner som måste informeras om deras exponering.

Småningom växte ett dåligt samvete fram. Varför träffades vi just under den här helgen? Vi kunde ju låta bli. Men ändå, sånt händer. Ska vi verkligen leva resten av våra liv i en grotta som åskådare för livet och uppleva det genom skuggor på väggen?

Det är förstås dumt att tänka att man har personlig kontroll över koronasituationen. Vi kan smitta och bli smittade när som helst. Vi kan vara symtomfria bärare.

Det är denna brist på kontroll som gör att vi söker oss till de konstigaste förklaringarna. Vi har ett behov att hitta en logisk förklaring – som ändå ofta trotsar all reson. Någon måste ligga bakom pandemin, det måste finnas en mening med det hela.

Samtidigt förvärrar denna typ av illusioner situationen. När vi tror att vårt öde är förutbestämt glömmer vi vårt aktörskap – att vi kan påverka vårt liv och vår omgivning – vilket leder till att vi slutar skydda oss och andra för viruset.

När vi tror att någon styr det hela ur kulisserna fokuserar vi inte längre på att lösa problemet utan koncentrerar oss på att hitta en syndabock – ofta någon som avviker från oss.

Vi slutar använda munskydd, tvätta händerna och återvänder till att nysa på varandra i butiken – det här har faktiskt hänt! Det finns ju ingen orsak att anstränga oss om situationen är förutbestämd eller om någon ändå styr den i kulisserna.

Vårt behov av kontroll gör det mer tröstande att tro att en gudom skickat ett virus till oss av diverse orsaker eller att staten försöker kontrollera oss genom pandemin än att tråkiga saker helt enkelt sker utan någon dold agenda – varken helig eller profan.

Men faktumet förblir: skit händer och om vi inte skyfflar undan det ökar sannolikheten att det fastnar i vår sko – vilket det uppenbarligen gjort!

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter