När kroppen blir till aska – antalet kremeringar ökar i Åbo
Temperaturen i ugnen varierar mellan 700 och 1200 grader. Foto: Kim Lund
En vit kista ligger på en kälke i krematoriet i Åbo.
Fastighetsskötare Sebastian Kajanto trycker på en knapp och tar ett stadigt tag om kälkens handtag.
Den svarta ugnsluckan öppnar sig sakta.
Inne i ugnen flammar en kraftig orangefärgad låga.
Kajanto skjuter hastigt kistan i ugnen och luckan stängs.
Det hela är över på några sekunder.
Förbränningen tar i medeltal en timme och en kvart. Foto: Kim Lund
Temperaturen i ugnen är till en början cirka 700 grader.
Senare höjs den till 1 000 eller till och med 1 200 grader, för att i slutet av förbränningsprocessen igen sänkas till 700 grader.
Efter i medeltal en timme och en kvart har kroppen förvandlats till en hög porösa benbitar som senare mals till cirka fyra liter aska, beroende på kroppens storlek.
Hela proceduren tills askan har kallnat och ligger i urnan tar cirka fyra timmar.
Foto: Kim Lund
I Åbo och S:t Karins kyrkliga samfällighets krematorium bredvid Uppståndelsekapellet kremeras årligen cirka 2 800 avlidna personer.
Drygt hälften av dem är Åbobor, resten kommer från någon av grannkommunerna.
Antalet kremeringar har ökat stadigt och i dag beräknas fyra av fem avlidna i Åbo kremeras.
Det betyder att kremeringsprocenten är så hög som 82.
Också i de mindre landsbygdskommunerna runt Åbo ökar antalet kremeringar.
Ju större stad, desto fler kremeringar, visar statistiken.
När förbränningsprocessen är klar drar Kajanto på sig ett par tjocka skyddshandskar.
Ögonen skyddar han från lågornas sken och hettan med ett par mörka glasögon.
Skyddsutrustning. Foto: Kim Lund
Han skyfflar ut resterna som faller ner i en plåtbehållare nedanför ugnen.
Foto: Kim Lund
Han plockar bort kistornas spikar och i bland också metalldelar så som knä- eller höftproteser.
En del av de metalldelar som har samlats under året. Foto: Kim Lund
Skelettets mineraler gör att benen inte förbränns helt och hållet.
De återstående bendelarna behandlas därför separat tills endast askan blir kvar.
Anhöriga har möjlighet att närvara vid kremeringen, men det är sällsynt.
Endast en handfull närstående per år väljer att följa med processen på nära håll.
När askan ligger i urnan, flyttas den till ett skilt urnrum.
Därifrån läggs den antingen i en grav eller i begravningsplatsens minneslund.
Det finns också skilda platser i Åbo där askan kan spridas ut. (se faktaruta).
Urnrummet. Foto: Kim Lund
Askan kan också spridas ut eller grävas ner på en plats som den avlidna har önskat eller som de anhöriga tycker är lämplig.
Det kan vara i havet, på hemgården eller på någon annan kär plats. För att få göra det krävs mark- eller vattenägarens tillstånd.
Men speciellt vanligt är det inte.
Endast någon procent väljer att själva ta hand om askan.
Många väljer att minnas sina nära och kära i minneslunden, , säger chefen för begravningsväsendet vid Åbo och S:t Karins kyrkliga samfällighet, Pekka Sorri.
I takt med att människorna har blivit mer rörliga har minneslundarnas popularitet ökat kraftigt de senaste åren.
Det kan bero på att folk är inte längre är sina hemorter lika trogna som förr.
I en minneslund har de anhöriga ingen gravplats att ta hand om och de behöver inte känna att den döda blir en belastning för dem.
Arkiv/Kim LundMinnesljus vid minneslunden. Foto: Kim Lund
När Kajanto är klar med en kista tar han itu med nästa.
Tillsammans med sina kolleger kremerar han 12–13 kroppar per dag. Efter att ha jobbat här sedan år 2015 går arbetet på rutin.
– Man skulle inte klara det här jobbet om man börjar tänka för mycket. Vissa kremeringar minns man ändå bättre än andra, i synnerhet om det är någon bekant, säger Kajanto.
För artikeln har också chefen för begravningsväsendet vid Åbo och S:t Karins kyrkliga samfällighet, Pekka Sorri intervjuats.
Askspridningsplatser i Åbo
Korois. Längs Aura ås norra strand, 200 meter uppströms från var Aura å och Lillån möts.
Lilltorget. Mellan Domkyrkobron och gamla stadsbiblioteket på norra åstranden.
Crichtongatan.Trappan mellan Västra strandgatan och Aura å.
Beckholmen. Nordost om Lotsstugoplan.
Runsala och Kukkorakivivägen. Havsområdet bredvid Havsforskningsinstitutets observationsstation.
Vepsarn. På den östra sidan, områdets gräns utgörs av Notgrund och Liisankari (i Gustavs).
De nämnda områdena får användas utan ansökan om lov, men så att annan verksamhet på områdena beaktas.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.