"När Amos Oz dog miste vi en av de starkaste rösterna som talat för människovärde"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Amos Oz var för mig en av de största. Hans böcker svämmar över av både fascinerande berättelser och tungt vägande livsvisdom.
I dem dyker jag in i en rik, omfamnande och fullständigt unik språkvärld. Men här finns också djupa, dyrköpta och drabbande insikter om vad det innebär att vara människa, att leva i en konfliktzon där våldet fortplantar sig från generation till generation och tröstlöst förvandlar hoppet till cynism.
Årgång efter årgång av studerande som deltagit i kurser om kulturmöten och religionsdialog för mig har fått läsa Oz briljanta lilla bok Hur man botar en fanatiker och analysera hans lågmält geniala recept: läs mera, prata med varandra! Snart märker ni att världen inte är svartvit och att vi alla är människor på samma villkor.
När Amos Oz dog sent i december miste vi en av de starkaste rösterna som talat för människovärde, möten och försoning – i dagens Israel/Palestina, men också vida därutöver.
Jag kände ju inte författaren personligen, även om mitt intensiva läsande av hans texter ibland får mig att tro det. Bland allt som skrevs om Oz och hans livsverk under fjolårets sista dagar fäste jag mig kanske därför speciellt vid två inlägg av kvinnor som kände människan Amos Oz och som jag i min tur känner som kloka kolleger.
Amos Oz föddes som Amos Klausner men valde författarnamnet Oz som betyder styrka, påpekar uppsalateologen och översättaren Natalie Lantz i sin minnesskrift.
Hon har översatt Oz från hebreiska till svenska, och menar att han hämtade sin styrka ur årtusenden av judiska berättelser, så agnostiker han var. För honom var den judiska kulturen ”en urgammal lek av tolkning, omtolkning och mottolkning”. Judar är ständigt oense med varandra; därför ”präglas den judiska kulturen av en anarkistisk gen som alstrar nya berättelser”.
Berättelserna bereder även väg för försoning i Oz tänkande, skriver Lantz vidare. Som övertygad pacifist gick han hårt åt fanatiker av alla slag och såg litteraturen som ett botemedel mot trångsynthet: ”Begäret att kika in hos andra människor, att föreställa sig deras tillvaro, kan erbjuda en viss immunitet mot fanatism”, skrev Oz.
Genom att dela våra berättelser med andra och lyssna på deras kan vi bli bättre, mera vidsynta människor – det trodde min far, säger historieprofessorn Fania Oz-Salzberger i sitt minnestal.
Enligt henne ansåg fadern att hela skriften och alla dess morallagar kunde kondenseras i ett enda bud: du ska inte orsaka lidande.
Och om det är omöjligt: försök att orsaka så lite lidande för andra som möjligt. Så mänskligt, så stort i sin enkelhet, men samtidigt så svårt: att inte orsaka lidande.
Ruth Illman
Religionsvetare, judaistiker och föreståndare för Donnerska institutet
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.