Förflytta dig till innehållet

Några tankar om medieanalys och ordens betydelse i medierna

Åbo Underrättelsers logo

Orden och medierna. Världen är ett ord, ”Maailma on sana”. Så skrev författaren Samuli Paronen för ett halvt sekel sedan och nu låter det mer än aktuellt. Det gäller särskilt dem, som använder sin tid till att läsa tidningar eller titta på tv, eller dem som irrar på sociala medier. Man ska lära sig att läsa media.

Jag försöker berätta min egen historia. Till mitt bardomshem fick vi alltid både Turun Sanomat och Turun Päivälehti. Min pappa förklarade varför de skrev annorlunda t.ex. om TPS och om Turun Pyrkivä.

Det sistnämnda var hans och naturligtvis också mitt favoritlag. Pappa lärde mig också vilka bakgrunder Uusi Aura och Uusi Päivä hade. Den sistnämnda tidningen fick min bästa barndomskompis hem.
Numera publiceras bara en av de här fyra på finska.

Borde man bli bekymrad? Men vi har ju ÅU.

På 1960-talet öppnade Pertti Hemanus mina ögon mera med boken ”Kyrkans konspiration” eller ”Kirkon salaliitto”.

Rubriken berättade om statskyrkans och den konservativa högerns samarbete även i media. Och Samuli Paronen skrev: I Finland kan man inte utträda ur kyrkan, den är här allestädes.

När jag jobbade i Kiljava, FFC:s fackföreningsinstitut, fick jag lära ut kommunikation till förtroendemän.

Vi analyserade t.ex. tidningarnas innehåll. Vi läste både så kallat neutrala tidningar och olika partiernas språkrör. Vi jämförde ledare och vilka artiklar fick mest spaltutrymme, de största rubrikerna och bilder.

Var och en måste också berätta vilken artikel som hen tyckte var den viktigaste och varför.

Till slut grubblade vi över hur de olika artiklarna och nyheterna gick ihop. Vi hittade många nya kausaliteter, som vi inte tidigare hade uppfattat. Vi märkte också att tidingarnas avdelningar var ganska stelt begränsade och hindrade läsaren från att hitta kausaliteter mellan olika saker och ting.

Just nu kan man tänka på om det är betydelselöst att skriva att facket hotar strejka eller att skötare kämpar för sina rättigheter.

Till slut föreslår jag, att du, kära läsare, tänker på vad som låter vackrast på svenska. Min favorit är ”Ljuva susande milda västanvind kom och svalkande smek min bleka kind ” efter ”Konvaljens avsked” av Otto Lindvall.

Leo Lindstedt
Skribenten försöker lära sig läsa media rätt

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter