Musikhuset blir dyra väggar för en glesnande skara åldringar – ungdomen ska ha hundra decibel hoppsan och tjosan, inte allegro con brio

Åbo. Konserter med klassisk musik kännetecknas av relativt unga musiker och en ålderstigen publik.

Man träffar många gamla skröpliga polare med champagneglaset under pausen i Konserthusets aula.

I Tallinn förefaller publiken däremot vara yngre, unga uppklädda par hand i hand går där på konsert, men inte i Åbo.

Nu efter coronan har konsertpubliken allvarligt glesnat.

Det kan dels bero på höga biljettpriser och dels på att en del av publiken numera belastar vården och inte kan gå på konsert.

Jag åhörde t.ex. en ofattbart fin cellokonsert i Sibeliusmuseum under Åbo Musikfestspel, men publiken fyllde inte ens halva salen.

Rockfestivaler av typ DBTL drar däremot folk som aldrig förr. Ungdomen ska ha hundra decibel hoppsan och tjosan, inte allegro con brio.

Unga finska klassiska musiker finns det gott om, men konkurrensen är hård då de nya orkesterbefattningarna tas av topptränade asiater.

Senaste söndag besökte jag en konsert med barockmusik i Betelkyrkan. Det var en ensemble ur Finländska barockorkestern, norska Barokkarne, och Drottningsholms barockensemble.

Två internationellt meriterade sångsolister. Det var profan men himmelsk musik på hög internationell nivå vilket ju passar i en kyrka.

Men om teorin bakom musikhuset stämmer, att kultur befrämjas av dyra väggar, var det de felaktiga gula väggarnas fel att publiken bestod av endast 40 personer (grovt räknat).

Det en söndagskväll i oktober som brukar vara en bra konserttidpunkt. Annons hade funnits i Turun Sanomat. De flesta i publiken verkade ålderstigna i likhet med undertecknad.

Eller så var det champagneserveringen som fattades. I Österbotten brukade man säga att "folk är för det fina" vilket betyder att man gärna går på konsert och teater för att synas, träffa folk, festa, dricka och äta ute, vilket ju är legitima motiv även för mej.

Vad man ser/lyssnar på för program är mindre viktigt. Helst ska det vara nåt lättsamt som man har glömt följande dag.

Våra fåtaliga barnbarn får betala lånen med vilka musikhuset finansieras. Inklusive räntorna som kan bli precis hur höga som helst. Ingen vet slutnotan, men det ser illa ut. Vi får hoppas att de har hälsa och pengar så de även kan gå på konsert om de mot förmodan vill. Jarl Ahlbeck

En i skaran som inte behöver betala lånen