Musikaliska sällskapet, tack och adjö
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Musikaliska sällskapet i Åbo tackar” är rubriken för en insändare (19.3) där sällskapet ”tackar Åbo stads beslutsfattare för det kloka och långtgående beslutet att bygga ett nytt musikhus och placera det på den vackra kulturstranden vid Aura å”.
Det har knappast undgått sällskapet, att musikhusprojektet som kläcktes av ett fåtal byråkrater och som sedan godkändes politiskt, av många uppfattas som synnerligen kontroversiellt vad beträffar projektet som helhet, dess motivering, ekonomin, och placeringen. Den ursprungliga planen, att renovera det gamla konserthuset, dumpades kallt av ovannämnda elitgrupp trots att plan för husets framtida användning (annan än rivning) saknas.
Ett mångmiljonprojekt är aldrig en isolerad angelägenhet för en liten grupp musikentusiaster, utan det är fråga om lånade pengar som i en situation med begränsade resurser konkurrerar med mycket annat viktigare. Skrytbygget minskar anslagen till mänsklig verksamhet på gräsrotsnivå, minskar anslagen till skolsektorn, och minskar barnens och ungdomarnas kulturanslag. Den som likt insändarens undertecknare inbillar sig att vi i dagens läge har råd med allt möjligt trevligt, att inte miljonflödet påverkar andra kulturaktiviteter negativt, borde ta en grundkurs i ekonomi på något arbetarinstitut eller på distans.
Jag har i tiotals år varit medlem i Musikaliska sällskapet i Åbo, och även spelad med i dess orkester vid den tid då även mindre professionella musiker än i dag kunde delta, och har även uppskattat sällskapets övriga verksamhet med olika begivenheter och konsertresor.
Men det lismande pseudokulturella skrytet på stadens elit och dess i mitt tycke fullständigt förnuftsvidriga beslut, kan endast uppfattas som en avsiktlig våt disktrasa i ansiktet på alla oss som i offentligheten förespråkat ett sunt ekonomiskt tänkande i beslutsfattandet. Och som ett avsiktligt slag under bältet på alla dem som vill att miljön runt Aura å ska bevaras öppen och grön och inte belamras med ett nytt betongmassiv, även om detsamma på arkitektoniskt försåtligt manipulerade trickbilder ger illusionen av ett luftigt glaspalats.
Från och med den 19 mars är jag inte längre medlem av Musikaliska sällskapet i Åbo. Tack och adjö.
En annan ”boomer” önskar Jarl Ahlbeck lycka till
väl medveten om att sanningen är sällan tåld…..