Musik för förändring – alltid behövs inte brandtal
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag har de senaste månaderna arbetat med frågan om hur konst kan skapa förändring, då jag planerat avslutningskonserten till litteraturveckan ”Volter Kilpi i Gustavs” i juli.
Olika konstyttringar kan fungera som repliker i en samhällsdebatt eller få människors känslor och undermedvetna i rörelse.
Utmaningen är att mitt eget fält, den klassiska musiken, ofta strävar till att bevara traditioner och bevaka estetiska normer.
Trots många fina ansatser under de senaste åren av till exempel Åbo filharmoniker, Helsingfors stadsorkester och olika festivaler verkar många institutioner oftare fungera som portvakter, än som katalysatorer i samhälls- eller attitydförändring.
I mitt arbete har jag tagit inspiration av den afrikanskamerikanska sångaren Marian Anderson, som under 1930-talet samarbetade med den Åbofödda pianisten Kosti Vehanen.
Anderson framhävde ofta att hon var opolitisk, men en närmare betraktelse av programplaneringen visar att hon aktivt arbetade för förändring.
Det verkar tidigt ha stått klart för Anderson att hon ville arbeta för att den svarta musiken skulle kunna ta plats.
I konserter framförde hon spiritualer i arrangemang av samtida svarta tonsättare som Harry T. Burleigh och Edward Boatner, vid sidan av musik av Bach, Schubert och Brahms.
Den här typens pionjärarbete hade säkert sina risker – att inte bli tagen på allvar och marginaliseras som sångare, eller att bara bli sedd som ett exotiskt inslag.
I samtida recensioner syns att mottagandet varierade. Vissa förhöll sig neutralt, men vissa tyckte att spiritualerna inte platsade i ett program med klassisk musik, andra tyckte att det enda äkta var just spiritualerna.
Även de estetiska normerna bevakades. Förhandsantagandet var ofta att en svart sångare inte kunde framföra klassisk sång på ett trovärdigt sätt. Anderson var för många undantaget som bekräftade regeln.
Spiritualerna var en viktig – och omdebatterad – del av byggandet av en svart identitet i början av 1900-talet i USA.
De var centrala för tänkare som W.E.B. Du Bois eller Harlemrenässansens frontfigur Alain Locke.
Min forskning om diskussionerna för hundra år påminner mig om hur aktuella många av frågorna ännu är.
Ett faktum som ofta glöms bort i det nuvarande talet om identitetspolitik är att ett svart identitetsbygge ofta uttryckligen handlar om ett motstånd mot rasistiska, sexistiska, våldsamma, nedlåtande och begränsande föreställningar och praktiker och om olika strategier för att skapa bättre livsvillkor eller en mer positiv självbild.
En av de symboliskt viktiga konstnärliga valen Anderson gjorde var valet av repertoar till utomhuskonserten vid Lincoln-monumentet i Washington påskdagen 1939.
På grund av segregationen förvägrades Anderson möjligheten att framträda i Constitution Hall.
Efter en stor kampanj arrangerades istället en utomhuskonsert inför en osegregerad publik bestående av 75 000 åhörare.
Vehanen var Andersons ackompanjatör på konserten, som även radierades till miljontals lyssnare.
Anderson framförde ”America” och Schuberts ”Ave Maria”, men avslutade med spiritualer.
Det sista numret var ”My soul’s been anchored in the Lord”, i arrangemang av den svarta tonsättaren Florence Price.
I programmet stod tonsättarens förnamn utskrivet, för att synliggöra att hon var kvinna.
Tyvärr avslutades radiosändningen före det sista numret, men åhörarna vid monumentet fick höra sången.
Sångare brukar ofta ses som imitatörer, snarare än som självständiga konstnärer, till skillnad från tonsättare eller kapellmästare.
Andersons exempel visar att programplanering och repertoarval kan användas för förändringsarbete.
Alltid behövs inte brandtal, utan även subtilt, men medvetet, konstnärligt arbete kan skapa förändring.
Läs fler kolumner av Marika Kivinen här
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.