"Mot nya äventyr på det lokala livets ändlösa resa" – läs Stefan Wallins festtal till ÅU 200 år
Om det klassiska knepet att påvisa vakenhet och belästhet varit att inleda med ett Churchill-citat så skall jag följa den nya tidens trend. Signalordet är nu ”digital” – också för oss i syntax error-generationen.
I vår digitala värld har vi av utveckligen möjliggjord lättja kunnat göra oss av med vanan att för hand klippa ut artiklar i papperstidningen vi tänkt spara för eventuella senare behov. Om vi vill, alltså.
Med ett ljudlöst klick erbjuder webbtidningens arkivfunktion alternativ till saxens och papprets långvariga symbios. I digitala tidningsarkiv hittar vi gårdagarnas blad, dessa virtuella fiskpapper som varken doftar, gulnar eller prasslar.
Digitalt tillgänglig är också årgång 1824 av Åbo Underrättelser, landets äldsta alltjämt utkommande dagstidning. Där, på Nationalbibliotekets webbsidor, finns den som en tidsmaskin, vars varvtal känns nästan overkliga, hur äkta de än är.
ÅU årgång 1824 utkom femton år efter att Finlands och Sveriges skiljsmässa utropats i Fredrikshamn. I början blandades spridda reflexioner inspirerade av Stora Världen med notiser om hur ett arvsskifte utfallit, borgensförbindelse aktiverats eller att ungkarlsrum uthyres på Slottsgatan. Livet var lokalt redan då.
Om nyhetströskeln sett ut som idag hade ÅU i februari det året kunnat berätta att Peru fått en diktator vid namn Simon Bolivar. I maj 1824 hade man kultursidan rapporterat att Beethovens 9:e och sista symfoni uruppförts i Wien.
Så hade utrikesredaktören i september kanske tagit in nekrologen över Frankrikes kung Ludvig XVIII. Ja, Napoleon hade för övrigt dött bara två och ett halvt år innan det första numret av ÅU utkom.
Detta för att anlägga ett tidsperpektiv.
Allt det här och mycket annat hände för mycket länge sedan, under 1824, då Åboborna börjat köpa sina ÅU-lösnummer i boklådan, en liten träbod mitt på stadens på den tiden enda bro, Pennibron, som inte längre finns.
Men bron ÅU finns kvar. Den bro, som spänner över generationer, från tsarvälde och Storfurstendöme till självständig republik, som överlevt både kalla och heta krig, sett fyrtiotvå USA-presidenter komma och gå – liksom Åbo brand, som ÅU under sitt fjärde år i något skede rapporterade om till skärrade stadsbor.
I något skede – eftersom redaktionen och tryckeriet på Domkyrkoskvären brann upp. Men ändå i något skede, eftersom en sann nyhetsnäsa inte låter sig stockas av lite sot.
Vi talar om tidningen som 1884 berättar om stadens kamp mot råttor. Samma tidning där president Mauno Koivisto 1984 berättar om sin kamp mot en annan gnagarart, lämmeljournalisterna, lämlarna, sopulit, som blev en legend. Detta i Bo Stenströms intervju i 160-årsjubileumsnumret av ÅU.
Tala om historiens vingslag.
Men lika förtrollande som historien är som ymnighetshorn för nostalgiskt himlande med ögonen är den förpliktigande för framtiden. Den framtid vi vet så lite om förutom att vi förhopningsvis kommer att tillbringa en del tid i den.
Plikten här är både ett mål och ett medel, för att inte säga självändamål. Att berätta. Att finnas till för att kunna berätta. Servera surbröd också då folk hellre vill ha maräng, som Torbjörn Kevin illustrerade i Yle på 200-årsdagen den 3 januari.
Nyhetsförmedlingen blir allt viktigare i en verklighet där nyheterna ökar. Vår värld har aldrig varit så stor men samtidigt så liten. Aldrig har vi vetat så mycket om så mycket – och detta så snabbt eftersom vi gör det i realtid. Den digitala tryckpressen vilar aldrig.
Samtidigt, i detta gigantiska nyhetsflöde, har ansvaret kanske aldrig varit så stort på dem som silar och sållar, skiljer väsentligt från mindre väsentligt, tillämpar källkritik, agerar portvakter för fake news, publicerar eller inte publicerar. Alltså journalisterna, journalistiken, det fria ordet, de som paketerar för oss, på vårt mandat.
Samtidigt har dessa enorma nyhetskaskader och de stora välmående plattformarnas kamp om själar och klickningar inte ändrat eller ens försökt ändra på en fundamental sak: människans vardag är fortfarande här och nu. Rutinerna, hemmet, skolan, dagis, hälsocentralen, äldreboendet, gymmet, arbis, föreningslokalen, kören. Scoutkåren. Båtplatsen, förbindelsebåten. Livet.
Oförändrat, ja, tvärtom möjligen förstärkt, är också vårt behov av att veta hur all förändring påverkas oss, vår trygghet, våra sammanhang, vår framtid. I våra lokala liv. Att veta – och förstå.
Där, exakt där, kommer lokaltidningen in i bilden. Där är också svaret på varför en liten avis på svenska fortfarande utkommer 2024, tvåhundra år efter att boklådans luckor slogs upp på en träbro mitt i Aura å.
Ett annat svar har med just litenheten, alltså storleken att skaffa. En tidning är precis lika liten eller stor som den själv gör sig till. Det betyder skyldighet att rapportera, men också att med gott självförtroende vara en pådrivare av samhällsutvecklingen.
I mångens öra klingar kanske ordet ”agendajournalistik” som att kommentatorn själv blir aktören. Men säg det såhär då: varför skulle en vaken kunskapsbank nöja sig med att se, men inte röra? Låta bli att peka på verktygsbacken. Varför skulle den som bantar inte få diskutera lunchsedlar?
Med Joseph Pulizers ord, jo, han med priset: En tidning, som är trogen sina syften, bryr sig inte enbart om hur saker är – utan hur de borde vara.
ÅU har alltid varit en del av samhällsutvecklingen, också då det handlat om att sticka ut näsan först. Jag bevisar här ”alltid” med att citera ledaren i ÅU:s 100-årsnummer den 3 januari 1924:
"Det skulle verkligen vara av intresse att visa, hur många för vår stad betydelsefulla initiativ Abo Underrättelser tagit, antingen rent spontant eller på uppmaning av intresserade. Men tiden har icke medgett detta. Vi kunna dock påminna om några. I detta blad framkastades först tanken på en järnväg till Åbo. Här ha våra viktiga hamn- och trafikfrågor för första gången bragts till diskussion. Här väcktes förslaget om ett stadsbibliotek för orten. Här framkastades första gången tanken på återupprättandet av Åbo akademi. Detta blott för att nämna några."
Blott några, inte helt oviktiga frågor för landsändans, landets utveckling. Som vi märker fanns frågan om torgparkeringen inte på listan. Den väcktes nog på annat håll, möjligen i någon annan tidning.
Som pådrivare, kommentator och förmedlare av nyheter om Åboland har ÅU varit en starkt sammanahållningsskapande faktor. Ju mera vi vet om varandra, från Hitis till Hyppeis, desto bättre förstår vi varandras behov, utmaningar och lösningar, i bästa fall gemensamma sådana.
Jag är övertygad om att Åboland som vi känner det idag inte vore Åboland om inte ÅU funnits. Och hade inte ÅU funnits borde man ha skapat ÅU. Det är en identitetsfråga.
Som tur finns ÅU, men gällande villkoren för dess existens är det hederligt att kalla en spade för en spade. Att ge ut en liten lokaltidning på ett litet språk på papper fem dagar i veckan, distribuera bladet i stad och i skärgård och samtidigt försöka vara relevant och konkurrenskraftig på webben, det platsar inte på Forbes Magazines lista över världens smartaste affärsidéer.
Då ÅU:s ledarskribent i 100-årsnumret 1924 förkunnade att ÅU ”inte kan sky några kostnader” då man ”välunderrättat, snabbt, överskådligt uppställt, intresserar för de aktuella frågorna och förfäktar en möjligast korrekt, sann fosterländsk uppfattning utan att den svenska befolkningens och det borgerliga samhällets intressen lämnas därhän” så var mediafältet och kostnadsutvecklingen lite annorlunda än idag.
Det betyder att vi idag står inför de yttersta av frågor: hur skall vi se till att landets äldsta utkommande röst hörs även framöver? Också i Stiftelsen för Åbo Akademi, som står för över 80 procent av ägandet och enligt sin syftesparagraf har ett ansvar för att stödja och främja finlandsvenskt kulturarbete, har vi ställt oss exakt den frågan.
Vi har också besvarat den.
Stiftelsen kommer att uttolka och bära sitt majoritetsägaransvar med en entydigt vilja att stöda ÅU. Det handlar om att trygga ÅU:s finansiella situation i symbiotisk kombination med tuff kostnadsdiciplin i tidningens drift och redaktionella arbete.
Vi vet också att de digitala läsvanorna tar över allt mer och att det leder till förändringar i mediahus som sysslar med printjournalistik, inte minst på grund av oproportionellt höga kostnader för distributionen. Vi ser konsolidering och koncentration av ägarskap på mediafältet, en trend som säkert fortsätter, gränslös.
Den trenden uppfyller ett syfte ifall den samtidigt innebär att lokala röster inte tystnar. Den ägarpolitik Stiftelsen för Åbo Akademi företräder utgår från exakt detta.
Nu vänder vi blad.
I ett nummer att Nattens Dagblad, en välkänd valborgspublikation i Karleby, fanns en annons: ”Gamlakarleby manskör söker två kassörer – en ny och den förra”. Nu, som inledning på jubileumsåret, söker ÅU ny chefredaktör – de förra har vi nog koll på.
Och då handlar det alltså om drömjobbet där gränslös respekt hör till de (tills vidare) skattefria naturaförmånerna. Vi vet ju skillnaden mellan Gud och en chefredaktör? Gud tror inte att han är chefredaktör.
Med den precisionspassningen till den kommande rekryteringsprocessen vill jag tacka tidningens personal, önska ÅU:s följande chefredakör, den i ordningen sextonde namngivna, alla bläddrande och klickande läsare och festpubliken här i Finlands äldsta teaterhus en fortsatt spännande resa mot ÅU:s 300-årsjubileum.
Dit är det bara drygt 99 år.