Min förtappelse erinrar jag mig ibland
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Drömde i förrgår natt på klassiskt mardrömsvis att jag sprang utan att komma ut fläcken. Skulle över nästsista övergångsstället innan jag var hemma, den gatan är lång och tätt trafikerad.
Det var natt och jag såg starka lyktor närma sig. Fick jag bara upp farten skulle jag att klara mig över körfältet – men jag är mitt i och fötterna är fastsugna i asfalten.
Före det hade jag, fortfarande i drömmen, varit på ett sammanträde där man avkrävde mig förslag om hur man räddar världen. Jag kom inte på något alls. Sen befann jag i ett myller där var och en kunde välja mellan att gå därifrån med en uppsättning eftertraktade föremål (de såg ut som lerduvor som man skjuter till måls på) eller behålla sin lysande lampa, en sådan hade varje individ redan.
Plötsligt hade jag hade både lampan och lerduvorna, tanken att sticka medan jag hade allt kom starkt för mig i drömmen. Men en karismatisk bekant jag hade på 1900-talet fanns där med sin genomborrande blick, så jag släppte det ena – vilket det var vet jag inte.
Drömde så livligt kanske för att jag kvällen innan rotat lite i Bibeln, och den är helt för drömmar, i alla fall är det så i Gamla Testamentet. Men Matteusevangeliet talar också om drömmar. Ibland ger de en fingervisning i otäcka situationer.
Och Matteusevangeliet måste vara det som var orsaken till att jag som tio- eller elvaåring visste att förtappelsen var min lott. Jag hade redan tänkt fel på kritiska punkter, insåg jag. Matteusevangeliet är omutligt.
Nu scrollar jag igenom det med tanke på den instundande Domsöndagen, då man går igenom väsentligheter. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Det ni gjorde mot de minsta bröderna, eller underlät att göra. Det som skiljer fåren från getterna. Den ena gruppen får belöning, den andra straff.
Domsöndagen var den enda söndagen då min mamma tyckte det var relevant att gå i kyrkan. Inte för att höra om himmel eller förtappelse utan för att få det avgörande formulerat: vad man gör mot andra människor.
Matteus berättar oavbrutet om häftiga ting. Om under. Och om skarpa liknelser där Jesus sågar människors tänkande och handlingar. Däremellan är han mild. Kom till mig, alla som arbetar och är betungade, så ger jag er ro.
Jag tänker ibland på lärjungarna som var med i den här berg- och dalbanan, på deras ambivalens och förvirring. För många år sedan sjösatte författaren och debattören Lena Andersson ett kontroversiellt sommarprat, där hon visade vilken lynnig och inkonsekvent ledare Jesus var, vilka lömska härskartekniker han använde. Det hänvisas till ibland, fortfarande.
Det var ett oerhört smart utspel, men lika mycket satsade det på billiga poänger, eftersom Andersson inte riktigt tog hänsyn till vad man har att göra med för sorts texter. Jag tänker att hon snubblar på samma tråd som de bokstavstroende kristna, fast hon närmar sig från ett annat håll.
All läsning är en strid mellan bokstavlighet och tolkning. Jag tänker mig en konstruktion som har en rörlig del som kan spela en ett spratt om man stiger fel, om uppmärksamheten falnar. Det kan vara ett fatalt misstag att försöka skruva fast den.
När jag som yngre hade svårt att sova hjälpte mig Jesu lärjungar. Jag räknade upp deras namn, tills ramsan tappade alla referenser och sömnen kom. Räckte de inte till kunde jag ta till Jakobs söner, de var lika många.
Men som äldre har jag fått mer av sömnens gåva, så de är skingrade för vinden. Ihågkomna emellanåt, liksom min förtappelse, som jag erinrar mig ibland.
Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.