Förflytta dig till innehållet

Miljontals euro i bortkastad arbetstid då forskare tävlar om att få pengar för sina projekt – gynnar detta forskningen?

man med litet leende tittar mot kameran
Johnny Långstedt

Forskning och vetenskap är långsiktigt.

Det tar årtionden att förnya vetenskap eftersom de flesta fenomen som forskare undersöker är mångtydiga och komplexa. Det finns alltid konkurrerande och etablerade perspektiv som en ny upptäckt kan bryta med och därför presenteras och granskas forskningsresultat extremt gediget.

Därtill är det mesta som forskas sådant som inte har utforskats tidigare. Det betyder att nya metoder och principer måste utvecklas och beprövas. Det betyder med andra ord att man utgångsmässigt inte nödvändigtvis vet hur man ska uppnå en viss kunskap. Det tar sin tid.

Detta långsiktiga arbete har spjälkats ner i små bitar. I projekt och temporaritet som begränsar forskarkårens framsteg.

Kanske lyckas en projektansökan och forskaren har möjlighet att jobba på sin forskningsidé, men vad händer om tre år när projektfinansieringen tar slut? Fina resultat kan uppnås inom projekten och de kan leda till stora framsteg. Men möjliggör dagens vetenskapspolitiska ramverk den långsiktighet som forskning kräver?

Det är ungefär en månad sedan Finlands största forskningsfinansiär, Finlands Akademi, har stängt sina traditionella höstutlysningar.

Yngre och äldre forskare, professorer och forskningsledare tävlar om att få sitt forskningsprojekt finansierat. Det innebär formulerandet av en gedigen forskningsplan som är konkurrenskraftig på en internationell nivå.

Kravet för internationellt hög forskningskvalitet understryks av att forskningsplanerna eller finansieringsansökningarna (som är en mer beskrivande benämning) bedöms av internationella experter på respektive områden. Bakom det hela ligger förstås ett rejält maskineri som håller det hela i gång och ordnar det som krävs för att skapa konkurrensen.

Hela faderullan kostar förstås, inte bara att upprätthållandet av strukturerna kring ”systemet”.

Därtill kommer kostnaderna av att universitetspersonalen arbetar på forskningsplaner. Detta ofta utöver att de uppfyller sina grunduppgifter: erbjuder forskningsbaserad undervisning för kommande generationer.

Även forskare är begränsade av de 24 timmarna i dygnet. Detta betyder att finansieringsrumban äter bort tid från undervisning och faktisk forskning. Dessutom är det endast en bråkdel (15% i 2022) som faktiskt blir finansierade. 1496 projektplaner förkastades under utlysningen 2021.

Från ett kostnadsperspektiv har 85% av de ansökande kastat bort sin tid trots att forskningsplanerna givetvis används i andra utlysningar.

Om vi tänker oss att en forskare lägger ungefär en månads arbetstid på en ansökan och att en forskare med de krävda kompetenserna har en lön på minst 4000€ i månaden så kostar systemet universiteten ungefär sex miljoner euro i bortkastad arbetstid (ett mycket moderat estimat).

Därtill den indirekta kostnaden av tankeverksamhet bort från undervisning och faktisk forskning. För att inte tala om den psykologiska kostnaden av att få fulla poäng i evalueringen och ändå bli utan finansiering.

Allt detta för att man tror att konkurrens gynnar kvalitet. I forskningskontexten skapar det en massa extra arbete och byråkratiska institutioner som främst upprätthåller sig själva.

Tvärtom, konkurrensutsatt finansiering kostar och lägger till kostnader på högskolor och forskare som redan har det tajt.

Hur ett sådant system stöder undervisnings- och kulturministeriets utsagda mål ”en kvalitativt mer högtstående, internationell och effektiv högskolesektor med större genomslag” förblir nog ett mysterium.

Här kan du läsa Johnny Långstedts tidigare kolumner.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter