Mellan obehaget och allmänintresset
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
För det mesta blir jag glad när en reporter ringer och ber mig kommentera något jag vet något om. Det är en stark drivkraft hos mig att förklara politik och förvaltning så att folk förstår.
Varje gång någon frågar finns ett tillfälle att göra världen lite begripligare.
Det finns också situationer när ett samtal från en reporter får mig att leta efter en bra anledning att låta bli att kommentera, trots att det rör sig om frågor jag vet en hel del om.
Under många år har jag fått fungera som expertkommentator i direktsända valvakor vid kommunalval och välfärdsområdesval. Det är något som folk lägger märke till och ibland uttrycker sin beundran för.
Det är ett roligt och stimulerande uppdrag, men låt mig avslöja en hemlighet: det är faktiskt ganska enkelt.
Ett val är en kraftsamling som förberetts i månader.
Trots att valutgången kan bjuda på överraskningar är valrörelserna och själva valkvällen minutiöst regisserade föreställningar där alla från rösträknarna i landets alla valnämnder till expertkommentatorerna i studion och aktivisterna på partiernas valvakor har sina givna roller.
Naturligtvis måste en kommentator göra sin hemläxa och vara tillräckligt stresstålig för att klara av att prestera i valvakans tempoväxlingar och massiva informationsflöde, men allt sker med uppbackning av fullt bemannade redaktioner och i den tryggt rituella kontext som ett val utgör.
När det inte är val, och det är ju för det mesta, dimper frågorna ner medan jag håller på med något annat.
Varken jag eller reportern har förberett oss på intervjun i månader och frågornas spännvidd är betydligt större. I en sådan situation testas professionalismen på båda sidor betydligt hårdare än inför ett val.
De situationer där jag helst skulle låta bli att kommentera är de vardagligaste av de vardagliga och ser ofta ut ungefär så här: Klockan är 15.30. En deskreporter har fått i uppdrag att jaga en kommentar till en lokalpolitisk konflikt som har tagit en ny vändning.
Utifrån sett kan frågan se futtig ut, men i den berörda kommunen kokar det.
Det är kanske första gången någonsin reportern behövt reflektera över, till exempel, hur en kommundirektör tillsätts och avskedas.
Det skulle vara läge för tålmodig folkbildning från min sida, men reportern är stressad och arbetar mot deadline och jag blir frustrerad när jag hör på följdfrågorna att svaren inte landar helt rätt.
Utmaningen i att kommentera kommunalpolitik är det finns så många system att hålla reda på.
I Finland och på Åland finns sammanlagt 309 varianter av samma politiska system, med små nyansskillnader i den formella maktfördelningen.
Ännu större är skillnaderna i politisk kultur och i vad som delar folk när det bränner till.
Det gör det utmanande att kommentera på ett sätt som både lyfter fram det allmängiltiga i frågan och gör den lokala situationen rättvisa.
Folk har nämligen absolut gehör för allt som rör dem själva och hör genast när tonträffen i en kommentar inte är hundraprocentig.
Då händer det att den som kommenterat får höra vad hon är värd, vilket gör att jag där, i 15.30-situationen balanserar mellan obehaget och allmänintresset.
Precis som varje fråga är en chans att göra världen mer begriplig, är varje utskällning en chans att bli bättre på att uttrycka sig. ”Jag vill bara säga att mitt liv är viktigare än den där frågan”, sa en sårad kommunalpolitiker som ringde upp mig en gång, när jag kommenterat en segdragen tvist med att det händer sig att små frågor blir större än livet.
Det hade han naturligtvis rätt i.
Läs fler kolumner av Siv Sandberg här.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.