Förflytta dig till innehållet

Mellan mars och april

En nyårshelg för några år sedan hörde jag en storspov flyga över lavastränderna på kanarieön Fuerteventura. Någonstans övervintrar storspoven, så långt hade jag tänkt, men att höra den välbekanta drillen på en varm och solig strand på nyårsdagen kändes lika malplacerat som att de tre vise männen någon dag senare red förbi ett modernt köpcentrum på kamel.

För mig är storspovens läte starkt förknippat med hur det doftar när tjälen precis håller på att gå ur jorden någon gång i april, när en varm dag övergår i en kylig kväll. Storspovens drill över slätterna i april är lätt och triumferande, helt annorlunda än spovhonans panikslaget aggressiva sommardrill när en människa eller traktor kommer för nära boet.

I en flickbok från 1940-talet, kanske Astrid Lindgrens debutbok ”Britt-Mari lättar sitt hjärta”, beskriver hjältinnan sig själv som ”ett redbart datum mot slutet av mars, med en lätt anstrykning av första april”. Övergången mellan mars och april är en nyckfull tid, rent vädermässigt, en ständig pendelrörelse mellan underbart och fruktansvärt.

Jag själv och flera i närheten fyller år under den här tiden och med pärlbandet av födelsedagar och påskar att förhålla sig till skulle det gå att rita upp en tidslinje där samma datum ett år bjuder på snöstorm, ett annat år på bara gräsmattor.

Lika ombytlig som vädret är människan. När det är nio grader varmt och det är mars i Finland sätter sig människan på en uteservering, knäpper upp jackan och vänder ansiktet mot solen. När det är nio grader varmt och det är juni i Finland, söker sig människan inomhus, köper en extra värmekälla till stugan och googlar på resor till sydligare breddgrader.

När allt pråligt kring våren skalas bort återstår leran. Sydvästra Finlands vårar är härliga, med explosioner av tussilago, blåsippor och vitsippor, men vägen dit går genom veckor när snödrivorna krymper och obarmhärtigt blottar hundskit, tappade vantar och drivor av använt grus, när kroppen sveps in i ett lager damm varje gång man går ut och när ån ser ut som kaffe med mjölk.

På samma ställe där jag bevarar kombinationen av storspovens drill och doften av jord som nyss befriats från tjäle, finns minnet av vårar som inte var explosivt blommiga, utan kalla och karga. Vårar när snödrivorna stod höga ända in i maj, när tjällossningen drog ut på tiden och när jag räknade varje maskros som stack upp vid södra fähusväggen som en dyrbar skatt.

En skärtorsdagseftermiddag skrev jag prov i historia med 40 graders feber, men det insåg jag inte förrän jag kom hem. Mot slutet av påskhelgen, när jag fått antibiotika och kvicknat till vågade jag mig ut på en kort cykeltur på bar asfalt. Jag svängde av längs en skogsväg där snön blivit porös och blottade en smal remsa av lera, bred nog för att cykla på.

Då kände jag livet i mig, som Madicken skulle ha sagt. Utan den leriga övergången mellan vintern och våren blir det ingen sommar, men ibland är leran i sig själv ett löfte.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter