Förflytta dig till innehållet

Megagrant och megakrig

man med svart kavaj och orange skjorta


Jag är ledande expert, d.v.s. projektledare i ett stort ryskt forskningsprojekt, vars målsättning är att utveckla mikrovågsteknik för att förbättra framställningen av fasta katalysatormaterial samt påskynda katalytiska processers hastighet. Vad är en katalysator? Katalysator är ett ämne, som väsentligt ökar hastigheten av en kemisk reaktion, utan att själv bli konsumerad i processen.

Typiska exempel där katalysatorer behövs i industriella processer är framställning av bränslekomponenter, konstgödsel, fin- och specialkemikalier, plaster samt ingredienser i läkemedel, kosmetika och livsmedel. Den stora allmänheten känner bäst katalytisk rening av bilavgaser samt – speciellt i Finland – framställning av sötningsmedlet xylitol, som i folkmunnen kallas ”björksocker”.

Det pågående forskningsprojektet är en del av det s.k. Megagrant –programmet, som finansieras av Rysslands ministerium för vetenskap och högre utbildning. Projektansökan som skrevs på sommaren 2019 blev accepterad i fjol och glädjen var stor: ett Megagrant-projekt i Ryssland kan jämföras med ett ERC-projekt inom EU. Av 465 projektansökningar accepterades endast 43 (https://p220.ru/en/). Det aktuella projektet förverkligas vid Ryska vetenskapsakademins Zelinskijinstitut för organiska reaktioner i Moskva. Forskarkåren i projektet består av professorer, seniorforskare samt unga och ivriga doktorander vid institutet.

Arbetet kom väl i gång trots pandemin och jag hade möjligheten att tillbringa några veckor i Moskva i november–december 2021. Jag reste hem den 3 januari 2022, för att ta en paus, eftersom den ryska ortodoxa kyrkan firar jul enligt den gamla kalendern den 6 januari. Den 23 februari blev det dags att åka till Moskva igen.

En ung kollega från institutet tog hand om mig på Sjeremetevo-flygfält och vi åkte till min lägenhet vid Gagarinplatsen.
– Ska vi inte gå till institutet nästan omedelbart, föreslog jag till min yngre ryska kollega.
– Nej, det är inte möjligt nu, svarade hon, eftersom vi har en nationell helgdag idag, arméns dag.
– Alldeles, då blir jag här och tittar på fyrverkeriet på kvällen.
Fyrverkeriet pågick länge under Moskvas himmel och belyste även Jurij Gagarins gigantiska staty, som är gjord av titanmetall.
– Fint, i morgon kan jag gå till institutet tänkte jag innan jag somnade.

På morgonen den 24 februari öppnade jag mobiltelefonen och kunde läsa att Rysslands diktator Vladimir Putin hade inlett ett storskaligt ”fyrverkeri”, en ”specialoperation” i Ukraina.

Från första ögonblicket var det klart att ett ovanligt brutalt krig hade brutit ut. Senare på dagen gick jag till institutet, där stämningen var mycket deprimerad och många hade stannat hemma.

Vad skulle jag göra? Jag beslöt att vänta över veckoslutet och se hur läget utvecklas. Det var svårt att koncentrera sig på något; man blir en nyhetsnarkoman och läser varje timme nyheter från mobiltelefonen. Sympatiska e-mejl kommer från kolleger och vänner. De varnar t.o.m. för att inte gå till stadens centrum och delta i demonstrationer mot kriget.

Jag pratar med en släkting i telefonen och han uttrycker sig kategoriskt: du ska åka hem till Finland omedelbart.

Under de kommande dagarna börjar problemen anhopas: internetförbindelsen i lägenheten fungerade inte längre och snart slutade även mitt kreditkort att fungera. Jag kommer ihåg att någonstans i min väska har jag gömt några tusen rubel – jag hittar dem och blir en smula piggare. Veckoslutet känns långt och pinsamt.

Den 28 februari fattar jag beslutet: tillbaka till Åbo. Kollegerna vid institutet förstår att detta är oundvikligt. Jag går till ett närliggande hotell, där internet fortfarande fungerar. Det går att reservera tågbiljetter Moskva–Sankt Petersburg och Sankt Petersburg–Helsingfors.

Min avresa ska bli den 2 mars. Släktingen ringer igen. Jag berättar att jag ska resa i övermorgon. Du borde resa idag eller i morgon, replikerar han bestämt. Hans far var en tysk soldat, som hamnade i krigsfångenskap i Sovjetunionen under andra världskriget och fick återvända hem först på 1950-talet…

Tidigt på morgonen den 2 mars kommer jag till Leningradskij Vaksal – Leningradstationen – i Moskva och tar farväl av min unga ryska kollega. Vi pratar en stund på perrongen; jag vet inte när vi kan träffas igen, och när du kan komma på forskarbesök till Åbo, säger jag till henne.

Det ryska TGV-tåget hämtar mig till stationen i Sankt Petersburg. Jag tar taxi till Finlandskij Vaksal. Allegrotåget till Helsingfors är proppfullt, som en flyktingstransport. Ryska, finska och svenska talas och folk har överstora bagage.

Efter några timmar kommer vi till finska gränsen; lättnaden är stor då man ser stationens namn Vainikkala. – Jag tänker på mina vänner och kolleger vid institutet i Moskva– när kan vi träffas igen, när kan vi arbeta tillsammans igen?

En slutkommentar: en massmördare och krigsförbrytare härjar fritt i mitten av Europa, men Åbo stads myndighet (läs: fru Leena Salmelainen, stadens höga tjänsteman) förbjuder att hissa Ukrainas flagga vid Vårdbergsgatan, polisen kommer och ser till att texten ”’Barn” sopas bort från trottoaren, polisen förbjuder musiken i närheten av diktaturens konsulat.

Individer och organisationer av den här typen utgör ett direkt hot mot Finlands självständighet och suveränitet. Rundradion (Yle) berättar om incidenten, stora finländska tidningar berättar om detta, det blir en av huvudrubrikerna. Någon skulle kalla detta ”Finlandisierung”. Leve Ukraina!

Tapio Salmi
Akademiprofessor (Finlands Akademi)
Professor i kemisk reaktionsteknik (Åbo Akademi)

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter