Medelålders-CV
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Malatsyti”, säger någon bakom mig vid köttdisken i en anonym mataffär en regnig torsdagskväll. När jag vänder mig om ser jag två unga människor.
Jag får bita mig i tungan för att min inneboende österbottniska tant inte ska leverera en fullständig släktutredning för den ena, som jag omedelbart känner igen utan att någonsin ha träffat.
Unga människor ska få handla i fred i Åbo centrum utan att bli igenkända på hur de uttalar ”malet kött”.
Eller tant och tant. Det är mina åttiplussare till morbröder som är värst när det gäller att aldrig släppa iväg folk utan att ha förhört sig om namn och släkttavla.
Egenskapen påstås ha gått i arv i rakt nedstigande led från morfars far i Ytteresse. Herman Björk hette han.
Jag tänker att en man som var noga med vad folk hette förtjänar att få sitt namn i tidningen.
Med åren är det som om målfärgen runt den egna personligheten flagar. Fram tränger egenskaper från tidigare generationer och det blir svårare och svårare att hejda dem. Jag blir Herman Björk som vet allas namn.
Jag bottnar plötsligt självklart i egenskaperna från en annan släktgren med många betrodda och tänker att några av oss helt enkelt har fått uppgiften att ta ansvar, oberoende om det gäller att ta sig an knepiga uppdrag eller helt enkelt vara den som vågar gå först till kaffebordet när alla andra stelnat i kollektiv anspråkslöshet.
”Empati och måttfullhet är superkrafter i politiken”, sa Annika Saarikko i sitt linjetal efter att hon blivit vald till Centerns partiordförande i september.
Förutom att jag superverkligen superogillar otyget att använda förleden ”super” framför helt vanliga ord som krafter och bär, håller jag med om iakttagelsen.
Empati, måttfullhet, men också många andra egenskaper som ilska och envishet, är verkliga tillgångar i alla sammanhang där människor ska komma överens.
Men i motsats till vad ordet superkrafter vill antyda är egenskaperna ingen dunderhonung som ger förmåga att svepa bort allt motstånd, utan vardagliga redskap som kan komma till nytta i knepiga situationer. En ficklampa, en säkerhetsnål, en ask med pastiller mot akut blodsockerfall.
Med empati och måttfullhet är det dessutom så att det ofta är egenskaper som ger orättvis utdelning på kort sikt, när jag-jag-jag –människorna dundrar fram, men på lång sikt bygger de respekt.
Det är en annan insikt som kommer med åren: De egenskaper man har nytta av i livet har ibland ganska lite att göra med ens formella utbildning och yrkeserfarenhet.
Jag brukar roa mig med att formulera ett alternativt medelålders-cv över de egenskaper jag i det här livsskedet känner att jag har störst nytta av i vardagen.
På listan finns sådant som knappast skulle finnas utan min utbildning och min yrkeserfarenhet, som att jag är ganska bra på att förklara saker och är bra på att hantera direktsändningsliknande situationer, men också sådant som kunde vara direkta citat ur mitt ljusröda rådgivningskort: glad, sover gott om nätterna, äter all mat.
Få egenskaper har jag haft större nytta av än av att jag har lätt att komma ihåg folks namn. Den hjälper mig när jag undervisar, leder möten och kommenterar kommunalpolitik.
Jag har märkt hur upprörda deltagare på ett medborgarmöte lugnar ner sig när de hör sitt namn.
Till den delen har jag bejakat min inre Herman Björk, men än så länge försöker jag låta bli att anfalla oskyldiga människor vid köttdisken med en utförlig släktutredning.
Tack för dessa iakttagelser och hela kolumnen.
Utifrån inledningen kom jag att tänka på diskussionen på finskt håll för några veckor sedan om hur jobbigt eller enligt några rentav rasistiskt det var att ideligen få frågan: ”Var kommer du ifrån?” Kan tänka mig att det kan bli tröttsamt även för en inhemsk inflyttare som ännu inte lärt sig nya boställets koder och, givetvis, beroende på hur frågan ställs. Själv är jag uppvuxen med många Herman Björk och frågor: ”Vems flick/pojk är du? Visst är du NN:s doter?” Ingen tanke uppstod någonsin om tröttsamma frågor, i den omgivningen.
Och så håller jag 100 procent med om: ”De egenskaper man har nytta av i livet har ibland ganska lite att göra med ens formella utbildning och yrkeserfarenhet.”