Förflytta dig till innehållet

Med Runeberg på vågen

porträtt på ung mn utan hår

Efter dagens slit slog han ner sig i soffan. I tv:ns blå sken klippte han till igen, med knogjärn av chips, läsk och streamad melodrama. Han zoomade ut, medan transfetter, socker och klichéer sipprade in.

När hon var klar placerade hon sig på en dyna. Benen i kors, ryggen rak, och händerna vilande i famnen. Full fokus på näsborrarna. Luftströmmar in. Luftströmmar ut. Några minuter senare vallade alfavågorna medvetandet till vidsträckta kosmiska betesmarker.

Kontraster. Nyttigt och onyttigt. Manligt och kvinnligt. Eviga dikotomier.

Runebergsdagen till ära känns det lämpligt att begrunda fiktion. Finns det bra och dålig fiktion? Med hurdan våg kan man väga fiktion? Hur ser tyngderna ut?

Johan Ludvig knåpade som känt flitigt ihop idéer, känslor och ord till ett nationalromantiskt stoff som engagerade till en uppfattning om Finland som en nation. Han skrev fiktion som satte vind i seglen åt en rörelse. Är det på basis av effekten och arvet givet att kvaliteten var hög? Hum, tja. Nationalismen har ju förutom gemenskapsskapandet en mörk sida också. Och Runeberg har utnyttjats i fler än en politisk agenda genom åren.

Runebergs fiktion (och poesi) är utomordentligt bra, inte på grund av arvet, utan på samma sätt som ett bord gjort av en skicklig hantverkare (utan brådska, med fina råmaterial och goda verktyg) är utomordentligt bra.

Minst lika vältalig som Runeberg var Hitler. Otvivelaktigt satte Adolf H massorna i brand. En tungviktare i politik, talarstol och på den historiska scenen. Men som poet var han inget vidare. Att vara en arg orator som väcker massornas passioner räcker inte hela vägen till god fiktion. Vi dömer ut honom på grund av hans förhatliga verk. Krig, tortyr och folkmord. Tunga vikter, som slår vågskålen djupt ner i mörkret.

I dagligt tal betyder god fiktion: ”jag gillade den här berättelsen”. I akademiskt tal: ”detta är nyskapande för sin tid”. I fiktionsindustrins tal: ”detta säljer och ger oss goda inkomster”. I kritikerns tal: ”gripande karaktärer, njutbart språk, fiffig handling”.

Personligen vill jag citera ett åldrigt verk, vilket tryckts i uppskattningsvis fem till sju miljarder exemplar: ”Av frukterna känner man trädet”. Men kan jag med en sådan definition avskriva Kim Kardashians Instagramstoryer som skräp? Hon har ju 284 miljoner följare. Mycket frukt.

Ironiskt nog har tolkningen av det ovan citerade verket lett till både långa och blodiga konflikter (till skillnad från Kardashian). Kan man i det fallet tala om enstaka ruttna äpplen, eller är det något mera fundamentalt?
Motstridigt. Ett nytt försök.

God fiktion skall vara sann. På ett själsligt plan, inte ett faktiskt. Om, och när, fiktion tolkas som bokstavlig och faktisk sanning, utan att pejla av verkligheten runtomkring och inuti – kan det bli riktigt dåliga frukter. Men att fiktion skulle vara sann rakt igenom är orimligt. Utgångspunkten är ju att fiktion är uppdiktad. Diktare är iakttagare och subjektiva tolkare.

Det får vara motstridigt. Vågen är inte ett absolut mått. När tyngden på den goda sidan väger över, är det frågan om bra fiktion. Ibland går skålarna djupt åt ettdera hållet, ibland ligger de nära neutralläge.

I dag produceras det mera fiktion än någonsin tidigare i historien. Vi är omättliga. Men behöver inte alltihop. Ofta vore vi bättre betjänta att koppla av genom att till exempel meditera eller ta en promenad, och bara känna av verkligheten – som alltid är sann.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter