Förflytta dig till innehållet

Med Marins fasta grepp om rodret då hela havet stormar

Vi ser en beslutsam kvintett partiledare och en finansminister. Statsministern med ett fast grepp om rodret för skeppet, finansministern som står stadigt då det blåser hårt. Finländarna behöver stabilitet nu, när coronatidens statsbudget sys ihop.

Budgetförhandlingarna – de pågår fortfarande när det här skrivs – har sagts vara rekordsvåra och det är också många andra rekord som slås denna höst. Statens skuldsättningsgrad stiger till astronomiska, eller oförståeliga, belopp.

Samtidigt ljuder sirener över havet.
Allt medan detaljerna i nästa års budget – med en miljardsatsning på coronatester och tilläggsresurser till TE-byråer presenteras – kommer ett nödrop, samma onsdagsförmiddag.

Det sker i form av ett pressmeddelande från barnfamiljernas biståndsorganisation Hope rf, som skriver:

”Vår organisations mest brådskande höst har börjat. Under coronavåren föll 100 000 finländska barn under fattigdomsgränsen, enligt Barnskyddets centralorganisation. Nödropen från barnfamiljerna har fortsatt i höst”.
Enbart under augusti månad har 3000 familjer kontaktat Hope skriver föreningens verksamhetsledare i pressmeddelandet.

Tre tusen familjer har gått över en gräns. De har bett om hjälp.
Att ta det steget är för många inte alls givet, men det finns också gränser för vad folk klarar av i fråga om ekonomiska bekymmer och misär.

Det har talats mycket om det nya normala under coronatiden. Mest kanske i bemärkelsen att det nya normala kan betyda distansjobb som en del av arbetslivet, att hålla avstånd i matbutiken, att bära munskydd i bussen, i teatersalongen och så vidare.
Allt det där vi bör vänja oss med, det är anpassningen till en värld med ett visst virus.

Det nya normala verkar också betyda permitteringar och en högre arbetslöshet.

Den här aspekten av det nya normala har blivit tydligare under sensommaren och hösten, då coronakrisens verkningar syns i anställningsförhållanden, plånböcker och kristelefoner.

Att vända sig till socialskyddet, be om hjälp av församlingen eller en biståndsorganisation är inte det första vare sig familjer eller ensamstående gör.

Men att brödköerna växer i Finland i höst är ofrånkomligt – det sker även om skeppet Finland har tacklat smällarna i det stormande coronahavet bra.

Vår ekonomi har till och med överraskande bra klarat av krisen, hette det också i tisdagskvällens A-studio. Där gav Sixten Korkman beröm, lite kritik och och några råd till regeringen. Han betonade bland annat vikten av att hålla fast vid regeringsprogrammets löften om ökade bildningsanslag, satsningarna på barn, unga och forskning.

Det är så regeringen ska och bör tänka, långsiktigt.
Balansgången mellan framtidssatsningar och akuta åtgärder är inte enkel.

Ännu svårare blir det då regeringen måste hävda att den jobbar för landet efter coronakrisen, och samtidigt låter statens skuldbörda växa mer än planerat.
Populister kan klaga högljutt, ansvarstagande politiker måste agera och verkställa.

Budgetunderskottet ökar med nästan 4 miljarder från det man tidigare hade räknat med, och uppskattas till 10,7 miljarder.
1 000 000 000. Det är en miljard.
Att vi finländare tappar tråden är naturligt. Det blir alldeles för många nollor för att förstå, även om alla förstår att vi lever på skuld, stor skuld.

I riksdagsledamotens kolumn i ÅU står Sandra Bergqvist i tur i dag och har valt rubriken ”Vuxna sparar, barnen betalar”, hennes tema är skolindragningar.
När temat är statsbudgeten och Finlands ekonomi kunde vi parafrasera rubriken och skriva ”Vuxna slösar, barnen betalar”.

En miljard är en summa för vilken man kunde bygga femton nya Rävsundsbroar, då det kommande brobygget har uppskattats kosta drygt 60 miljoner.
Budgetunderskottet i Finland 2021 är över tio miljarder, eller omkring 150 nya Rävsundsbroar.

Trots dessa platta försöka med att dra streck över havet i beskrivningen av en skuldbörda, ser vi ökad skuldsättning som landets enda utväg.
Eller den enda farbara farleden i det stormiga hav där kaptenen Sanna Marin och överstyrmannen Matti Vanhanen styr.

Hon står där med kristallklar blick och spejar mot en horisont där coronaviruset har övervunnits, han tänker snart mönstra av och är mer avslappnad än någonsin – lyckas därför utstråla den stabilitet och pondus som det här folket lärt sig uppskatta hos finansministrar.

Oberoende av vilka inre tankar de bär på är de skickliga med att förmedla sin mission: De vet att trygghetskänslan är hårdvaluta när det stormar.

Att coronautgifterna blir enorma då folket och hälsomyndigheterna ropar efter mer test, och att TE-byråerna får mer personal för att vägleda permitterade och arbetslösa, det ingår i det trygghetstänket.
Det måste finnas någon tröst i eländet, någon att vända sig till.

Så där som barnfamiljen som föll under fattigdomsgränsen kan få lite hopp av Hope, Röda Korset eller församlingen.

Då hela havet stormar verkar regeringen ha bestämt sig, bäst att ankra stadigt och ta stöd av varandra. Några matroser hinner ändå alltid skapa oro någonstans.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *